Darkangel

Tycker vi synd om oss själva då? För att vi har arbete eller för att vi inte har arbete.

Finns det ett kollektivt "tycka synd om sig själv" syndrom i vårt land?

Ja, det gör nog det. Vet inte riktigt när det började bli synd om alla. Hände någon gång när jag var helt inne i min lilla värld av arbete i en ganska speciell bransch där knappt någon var arbetslös eller ens sjukskriven.

Många började dock söka arbete där för att det var så synd om dom på sina gamla arbetsplatser.

Fanns ingen arbetsglädje kvar inom främst offentliga sektorn. Flera trodde att inom den privata sektor, där jag jobbade, var allt lätt som en dans. Några trodde att en hög lön bara ramlade över en om man började jobba inom den i privata industrin.

Men så lätt var det nog inte. Arbetsglädjen fanns definitivt kvar där. Men prestationskraven var också stora. Många bröts sönder av kraven att vara tillgängliga tjugofyra timmar per dygn.

Nu har nog "tycka synd om" syndromet spridit sig vidare även till den värld där jag trivdes så bra.

Brist på arbetsglädje börjar kleta sig fast även där. All omorganisationssjuka håller att ta död på den sektorn. Alla nya, höga chefer som måste omorganisera bara för att pinka in sina nya revir knäcker arbetsglädjen även hos dom entusiaster som finns kvar.

I den offentliga sektorn där dom flesta av mina vänner troget jobbar kvar snurrar en omorganisationskarusell på i allt högre fart. Nya chefer, nya organisationsscheman, nya rutor som ska fyllas med namn.