Mumma är speciell
Jag har aldrig fått någon vidare ordning på inkallningen heller. Mumma springer aldrig till mig.
Hon går! Så sakta som hon bara kan.
Hon går! Så sakta som hon bara kan.
När jag träffade supernanny sist så släppte vi ut hunden från bilen så hon fick springa runt en stund. Då blev jag orolig. Tänk om hunden springer ut på vägen. Alltså kliver jag ur bilen och börjar ropa efter henne.
Supernanny blir irriterad och säger åt mig att vara tyst.
”Hon kommer, håll käften nu” säger han.
”Jamen tänk om…” säger jag.
Mumma står naturligtvis ca 2 meter från bilen men det ser inte jag för att det är mörkt. När jag får syn på henne börjar jag locka på henne och när hon inte kommer så går jag mot henne för att hämta henne.
”Vad fan gör du”, säger supernanny. ”Det är ju hunden som ska komma till dig och inte du som ska gå till henne”.
Ja just ja! Så var det man tränade. Det har han ju helt rätt i. Det här kan jag ju. Egentligen. Men…
Tror att jag tappade hjärnan nånstans när jag köpte Mumma.
