Jag mår illa
Jag såg min före detta chef idag. Denne lille man. Förkrympt i både själ och hjärta.
Eftersom det är lördag natt och eftersom jag är en så snäll och fin människa ska jag inte berätta hur spyfärdig jag blir när jag ser dig. Aj då, gjorde visst det ändå!
Men visst blir jag glad att se hur patetisk du egentligen är. Att håret har blivit ännu tunnare. Visst har du blivit ännu kortare också?! Tjockare?! Kroppens förfall går nog fort där också.
Tänk att denne lille man kunde göra mitt liv på jobbet till ett helvete under två års tid. Känns helt ofattbart nu. Alla diskussioner om arbetsprojekt som var på dagisnivå. Alla möten när du tog examen i dumhet. Alla fackliga diskussioner där du fastnade i petitesser och övriga i församlingen bara skrek inombords.
Kommer ihåg när vi diskuterade resultat som jag tagit fram i ett projekt. Jag satt i fyra timmar och försökte förklara att det inte fanns en chans i universum att dom här siffrorna var rätt. Jag hämtade fem pärmar med resultat från tidigare studier som vi utfört. Som andra utfört. Tabeller och grafer. Framlänges och baklänges. Visade på studier från typ 1892 som visade att resultaten var fel, fel, fel!
Men nej då. Du hade upptäckt hjulet för första gången.
Tillslut gick du med på att undersöka saken vidare.
Sen blev det tyst. Oj så tyst det blev. Två veckor senare fick jag höra från källan att siffrorna visst var fel. Dom ringde och bad om ursäkt för att beräkningarna var just fel, fel, fel! Resultaten skulle aldrig ha skickats ut.
Undrar var den rapporten begravdes när jag slutade? Hur dom felaktiga resultaten gömdes undan? Eller ligger dom kanske kvar i röran på ditt skrivbord?
Stackars mina arbetskamrater som finns kvar! Om det finns några kvar. Har aldrig sett så många sluta på så kort tid, i den organisationen, som när du blev chef.
Jag är så tacksam att jag slipper se dig varje arbetsdag!
Det har förlängt mitt liv med minst tio år.