Darkangel

Mocca har skrivit flera inlägg om hur hon blev bemött när hon sökte hjälp för sina problem med värk. Ät maxdos av Panodil tyckte doktorn och skickade hem henne med ett program där fula streckgubbar visade olika rörelser som skulle hjälpa. Hjälpa vad undrar jag.

Men så här ser det ut. Vi är många som känner igen oss. Moccas värk har pågått i fyra år. Jag har haft min värk i tio år.

Det är inte konstigt att man låter sig köras över av läkare.
Besvikelsen när man sitter hos läkaren och börjar inse att här kommer jag inte att få någon hjälp är så stor att man blir tyst. Känner panik. Vad fan ska jag göra nu? Man har ju så stora förhoppningar när man träffar läkaren. Så går man därifrån med en klapp på axeln och en uppmaning att fortsätta med samma meningslösa medicin som man käkat tills det sprutar medicin ut ur öronen. Fortsätta? Hur länge?
Fyra år är en lång tid. Tio år är en evighet. Vardagsmat för läkare men katastrof för mig.

Hur smärtan känns är inte lätt att beskriva. När jag inte har särskilt ont så kan jag inte riktigt fatta att jag ibland får så kraftig värk att jag svimmar, spyr, gråter, skriker. Inte kan stå upp. Måste lägga mig. Omedelbart.

Nu har jag hittat en vettig medicinering. Jag har en bra läkare på vårdcentralen som aldrig ifrågasätter om jag har ont. Men det tog ca fem år innan jag kom dit.

Största lyftet gjorde faktiskt en ny medicin. Tack läkemedelsindustrin för att ni tog fram den medicinen!