Darkangel

Varför fortsätter man med något som är dödsdömt redan från början.

Pyret alltså.

Jag kände ju Pyret när jag var ung. Alldeles för ung. Alldeles för kär. Jag hade gjort allt. Gått genom eld och vatten… Ja, ni vet. Det vanliga.

Pyret hade andra planer. Pyret var äldre och mer erfaren.

På den tiden var jag så naiv att jag inte trodde att någon kunde titta mig så djupt i ögonen och ljuga om så stora känslor. Nu vet jag. Det går hur bra som helst.

Förhållanden tar slut. Så är det.

Det gör ont men man överlever. Går vidare. Ibland tar det lång tid och såren finns fortfarande kvar. Åtminstone ärren efter ytligt läkta sår.

Jag gick vidare. Som en ny och betydligt mer cynisk människa.

Sättet som Pyret svek på var så fegt och ynkligt. Vilken jävla feg och liten människa han var då.

Åren gick och vi hade ingen kontakt.

Så ringer han igen. Det räcker med att höra rösten på mobilsvar. Benen nästan vek sig under mig. Den där lite whiskyhesa rösten. 

Så är vi tillbaka igen. På ruta ett.

Nu är inte jag så ung och kär längre. Är det därför som jag så gärna träffar Pyret igen.

Pay back time? Den här gången är det inte jag som gråter i telefon. Nu är det nog han som behöver mig mer. Jag överlever vad än han hittar på.

Känner lite överläge. Njuter av att få känna lite överläge.

Eller beror det på att Pyret är så bekant för mig? Att jag inte behöver föreställa mig. Inte behöver visa hur bra jag egentligen är. Han vet ju redan vem jag är. Vi känner varandra väl nu. Jag känner mig trygg och lugn med Pyret. Kopplar av. Sover aldrig så gott som med Pyret.

Kanske är det bara en period i livet då det är bekvämt att inte satsa på ny kärlek igen? För mycket runtomkring som är komplicerat. För mycket som borde lösas innan jag vill satsa på något nytt.

Inte är det väl den stora kärleken ändå? Den Spike beskriver.

You’ll never be friends.