Darkangel

Men jag struntar i maten och vinet.

För verkligheten ser ju alltid helt annorlunda ut än på en tv.

Finns det något om sex då?

Ynkligt lite.

Sex and the city. Alla 6 säsongerna. Men det räcker långt för den serien är bra!

Jamen, det var väl inte så farligt. Som en normal kväll i några av våra vanligaste tv-kanaler.

Är det något som saknas?

Nu har jag tittat på Supernanny. Och grät mig igenom hela programmet. Inte för att programmet var så dåligt. Eller ens så bra.
Kan inte skylla på PMS heller. Den har jag opererat bort.

Men det är så ...? Ja, jag vet inte riktigt vad det är. Vidriga barn, stressade föräldrar.
Supernanny med sina kläder utvalda för olika tillfällen. Visst är hon lite söt med sin dräkt och små glasögon. Sen släpper hon ut håret och dundrar in med sitt schema och en rejäl dos glädje.
M1 och jag brukar prata om hennes olika tekniker för att jobba med barn. M1 är både mamma och tandläkare. Nej, jag menar förskollärare. Jag är ju bara teoretiker så vad vet jag.

Men nog såg väl mamman lite deppig ut på slutet.  Pappan gillade schemat. Det syntes.

Själv önskade jag mig en Supernanny till hunden. Läs här.

Medge att det är ett elände att gå promenader på kvällen ändå. Jag bor på landet så det är mörkt ute. Det finns ju hus där det lyser fint men på vägen är det mycket mörkt.
För att gå vår kvällspromenad ska hunden utrustas med reflexsele och ett blinkande halsband. Jag har reflexväst och reflexer runt benen och armarna. Har med mig en stor strålkastare som jag framförallt använder för två ändamål. Ja själva ordet ändamål ger en liten ledtråd.

När det gäller säkerhet på mörka vägar är jag lite fanatisk så jag behöver väl knappast berätta att vi kastar oss ner i diket när det kommer bilar som kör för fort. Men där ligger vi och blinkar fint.
Rymdhunden, kallar en granne min hund. Vad han säger om mig kan jag bara gissa.

Men åter till strålkastaren. Den använder jag för att bilarna ska se oss. Dom brukar nog se oss.
Det andra användningsområdet är ju självklart för oss som har hundar.
Jag lyser på hundens bakdel när hon ska skita. En rejäl strålkastare får hon riktad mot sig varje gång det är dags. Jag måste ju veta. Så att vi kan vända och gå hem sen.

Och nejdå, hon behöver inte gå hos någon hundpsykolog. Trivs alldeles utmärkt. Hundar är mycket toleranta djur. 

Det vanligaste ämnet man skriver om på insändarsidorna är visst hundbajs. Nu ska jag skriva om detta mycket allvarliga ämne.
Eftersom jag inte gillar att gå promenader på kvällen så tänkte jag se till att jag slapp gå i evigheter tills hunden hade uträttat sina behov. Jag gillar ju inte att gå promenader tidigt på morgonen heller men däremellan går det finfint.

Men min hund skulle klara av att gå ut själv på kvällen och morgonen. Göra det hon behövde göra och sen snällt komma in igen.
Ja det sket sig, om man säger så. Hon ville inte alls gå ut till den plats som låg nära huset. Satt mest och tittade på mig och tyckte att jag var ovanligt korkad. Jag stod lugnt bredvid, profylaxandades och försökte nöta in en god vana hos hunden.
Men så erbjöd sig min snälla granne att gå promenaderna. Jag förstod att det här skulle gå åt helvete. Men ni vet hur det är. Hunden var lycklig över långa kvällspromenader. Jag var nöjd med att komma undan och allt var frid och fröjd.
Men grannar är inte alltid hemma. Hundar behöver däremot alltid gå ut både på morgonen och på kvällen. Alltså nöter vi asfalt på kvällen ibland.
Nu är ju hunden över sex år så några större problem med promenaden är det inte. Det är tidigt på kvällen och hunden sussar redan gott under min säng.  

Jag har inte ens träningsvärk idag efter Body Combat passet. Ingen konstig värk i nacke eller axlar heller. Var rädd att det skulle ta för mycket på axlarna. Vi jobbade ju så mycket med slag.
Så nu kan jag njuta av att ha klarat ännu en utmaning. Vila från gymmet några dagar och bara ägna mig åt hundpromenader.
Sen kan jag fortsätta nästa vecka med ännu ett Body Combat pass.

Inte illa av en person som hela livet hatade träning i grupp.

Det var skolgympan som tog kål på min entusiasm. Fy faan för skolgympa!

Trodde att det blivit bättre. Men så pratade jag med en kompis om hennes dotter. Någon duktig elev fick fortfarande stå och välja ut andra elever som skulle vara med i hans/hennes lag och spela fotboll eller någon annan bollsport. Dottern blev alltid vald sist. 

Fy faan igen för skolgympa!

Räcker nu!

Gör en liten utvikning från ämnet träning.
Apropå utvik så funderar jag på varför tjejer vill operera sina bröst så att dom blir större. Ja, riktigt stora. Alla kan ju inte bli dokusåpa kändisar. Eller…?

Några opererar sig av fullständigt förståeliga skäl. Bröstcancer. Eller ett komplex som gör livet svårt under en lång tid. Andra vill bara bli snygga. Inget fel i det.

När jag tränade idag så tittade jag i speglarna för att hålla lite koll på hållning och allt man nu ska hålla koll på.

Då får jag se mina bröst som jag har skrivit om här.

Min första tanke är ”vad faan är det där som studsar upp och ner”. Känns inte bekant. Inte är det där min kropp. Nu hade jag ju klämt ihop dom i en sport BH så det var inte särskilt märkvärdigt. Inga fotbollar som står rakt ut precis. Nejdå, dom hänger så där lite lagom. Tyngdlagen fungerar som bekant på många områden.

Men dom är ju aningen i vägen. Ändå.

Vill inte lägga mig på operationsbordet och låta någon klämma in några kilo av ett främmande material i min kropp. Nej nej nej! Inga fler operationer för mig.
Om jag måste göra någon fler ”planerad” operation kommer dom att få söva ner mig en vecka före operationen. Händer något akut då har man ju inget val. Är bara att hänga med.

Jag säger bara sårinfektioner. Har tjejer aldrig hört talas om sårinfektioner? Jag kan berätta nästan allt om det. Inte kul direkt.

Men på nästa träningspass ska jag klämma fast brösten med en lite hårdare sport BH.

Så dom slutar studsa runt så där.

Nu ikväll får dom hänga lite fritt. Tycker att dom har förtjänat det.  

Lite aggressiv blir jag när jag ser bilden högst upp i bloggen. Skor, kläder. Mode. Jag skriver inte om mode.
Jag är pro medlem så det går naturligtvis att ändra. Jag är för dålig på den biten bara.
Hade jag känt lust att lära mig allt om hur man gör en snygg layout hade jag nog gjort en hemsida istället och riktigt gått in för att ägna mig åt HTML koder. Nu vill jag bara skriva och strunta i resten. Men bilden måste bort. På något vis. Sen ska den ersättas av en bild som passar min text bättre.
Ändå känns layouten gladare än den förra jag använde. Den var så grå. Man kände sig grå av att titta på den. 

Jag har skrivit att jag inte gillar yoga. Det stämmer fortfarande. Men det här med andningen är något som jag försöker att jobba med. Jag andas ofta helt fel. Thorakalandning med axlarna ända uppe vid öronen. Det är inte bra. Hela kroppen blir spänd och jag får ännu mer ont. Vilket gör att jag spänner mig ännu mer och får mer ont och så snurrar den negativa spiralen allt fortare. Något som fungerar och som jag använder mig av varje dag är ett program en sjukgymnast har gjort speciellt för mig. Det är en blandning av kroppskännedom och avspänning. Gör programmet några gånger per dag. Det hjälper. Men finns mycket kvar att göra ännu.

Hittade, efter mycket sökande, en sjukgymnast som arbetar med avspänning och kroppskännedom på heltid. Anställd av landstinget så jag behövde inte ruinera mig för att träffa henne. Vi hittade ett program som passar mig bra.  Tyvärr får man bara träffa henne 10 gånger sen kickas man ut. Meningen är att man ska fortsätta med kroppskännedom i grupp sedan men det var bara för absurt.

Jag är trött på alla grupper med sjuka människor.
Missförstå mig inte! Jag är inte trött på sjuka människor!

Men att träffas i grupp tillsammans och träna på avspänning eller vattengympa eller vad det nu kan vara ger mig frossa. Jag går hellre på vanliga träningspass på gym där det finns friska, pigga, glada människor än ”gruppar” med andra som vill älta sina sjukdomar i all oändlighet. Jag vill bygga på något positivt istället för fixeringen vid en sjukdom.

Många, i dom grupper jag gått på, har sett sin sjukdom som sin identitet. Det är livsfarligt!

Måste få ha sin fas av bearbetande och ältande. Det är en normal utveckling när man går igenom en kris. För att bli sjuk är ju faktiskt en kris. Det tar olika lång tid att gå genom dom olika stadierna. För några går det väldigt fort. Andra behöver längre tid. Jag behövde lång tid!

Men man måste komma vidare någon gång.

Ska aldrig låta sjukdomen bli ens identitet!

Har träffat människor som presenterar sig med sin sjukdom istället för sitt namn. Varning! Varning!

Nu vill jag att ni går loss på min text och skriver vad ni tycker.
För så perfekt är jag inte. Långt ifrån.
Jävlar vad jag ältar mitt lilla privata elände ibland. Jävlar vad jag läser om andra människor som krisar just nu. Och jävlar vad jag svär. Förlåt!

Använde stegräknaren på promenaden idag. Ville mäta hur lång en ny promenad slinga var.
Sträckan var 3.35 km. Det stämmer nog ganska bra med verkligheten även om stegräknare inte alltid klarar av att mäta rätt. Men vad som var mer roande för mig var att det tog mig 42 minuter att gå 3.35 km. Snacka om dåligt tempo idag! Får väl möjligen räknas som aktiv vila.
Lite varning för Techtrails digitala pedometer. Den första jag köpte gick sönder snabbt. För snabbt! Fick en ny som ersättning, med radio denna gång.
Om ni köper en Techtrail stegräknare så strunta definitivt i radion. Man blir nästan döv av att lyssna på eländet. Går inte att sänka volymen så lågt att det blir uthärdligt att lyssna.
Som grädde på moset har även den nya prylen börjat jäklas med mig. När jag trycker på en av knapparna så slocknar hela skiten. Hoppas att det beror på batteriet. För den slukar batterier! SILVAS stegräknare hade bättre batterier. Den var som en arbetshäst som bara lunkade på utan att göra något större väsen av sig. Jag bröt sönder plastfästet en gång när jag hade bråttom att ta loss den. Sen ville jag ha en digital mätare.
Något positivt måste jag ändå säga om min nya leksak. Den mäter sträckor mer exakt och man kan gå in och justera steglängden i efterhand. Brukar mäta upp några sträckor där jag går i olika tempon och voilà, där har jag steglängden för olika typer av promenader.

Sen ska jag svara på era kommentarer. Ta bort ett inlägg som publicerats två gånger med olika rubriker. Tålamodsprövande.

Vill inte lämna bloggen med ett inlägg som handlar om en träningstidning. Känns lite trist!

Så därför avslutar jag nattens bloggande med ännu ett inlägg om träning. Ja, så kan det bli.

För nu har jag packat träningsväskan.

Kylt foten.

Tonat håret. Inte för att det har något med träningen att göra. Men ändå.

Kokat gröten jag ska äta till frukost. Nej, det har jag naturligtvis inte gjort. Men gröt blir det imorgon. Till frukost.

Nu kom jag på att jag ska bokföra min vikt på Viktklubbens hemsida. Kommer visst inte ifrån datorn i natt. Men vikten måste skrivas in.  

Finns inget mer att skylla på om jag inte kommer iväg. Bootcamp eller styrketräning är frågan. Har glömt att repetera grundstegen i aerobics. Så det lutar åt styrketräning. Men jag känner mig lite aggressiv så Bootcamp kanske passar bättre.

Faan nu måste jag skölja ur hårtoningskleggan.

Det handlar naturligtvis om hans senaste bok.
Vad trodde ni?
Började läsa boken "Linda - som i Lindamordet" inatt.
Var helt slut efter att ha plöjt igenom sista sidorna av Patricia Cornwells "Flyg fula fluga". Därför somnade jag med boken i mina armar.
Lite tvära kast mellan dom olika typerna av böcker. Men jag gillar båda sorterna.
Dessutom har jag hittat en person som har pratat med min favorit författare.
Toff studerar på Stockholms universitet.

Läs här vad toff skriver.

Nu vet jag varför jag sovit så mycket idag. För jag somnade nämligen om direkt efter att jag slängt i mig maten.

Trodde att det berodde på att jag sovit för lite senaste nätterna. Möjligen att jag hade en släng av Encefalitis Letargica.

Men jag säger bara hormoner.
Hormoner i pillerform.

Fick ont i ryggen av allt sovande. När jag tog vanliga kvällsdosen av painkillers skådade jag sanningen. Jag hade glömt att ta mitt lilla blå Östrogen piller på morgonen. Har hänt förut med samma resultat. Jag blir helt slut och sover extremt mycket. Sjukt mycket.   

Nu bildar vi väl en fanclub. Tack för tipset Kimmi!
Jag lutar mig tillbaka och njuter av hans välformulerade ord.

Fick hans senaste bok i brevlådan idag.
Måste läsa nu!

Surt sa räven...

Kameran fick hänga med på promenaden. Färgerna i naturen börjar bli riktigt vackra nu.

Hur jag tränar henne? Med elchocker förstås.

Gick på ett riktigt vidrigt träningspass idag. Inte för att det var jobbigt. För det var det inte.
Bara fullständigt kaos. Alla sprang runt som yra höns.
Instruktören inledde passet med att säga ”det är inte så viktigt vad ni gör, bara ni går åt samma håll”. Men inte faan gick vi åt samma håll. Vi gick åt olika håll allihopa.
Att jag brukar gå till vänster när alla andra går till höger är inte ovanligt. Lite trist för mig men jag arbetar på problemet.

I varje nytt träningspass jag provar brukar det finnas något som jag är bra på. Någon liten enstaka övning som jag känner mig nöjd över. Men icke idag. Faan vad dålig jag var.

Det fanns många nybörjare på passet. Alla var … lost.

Jag spanade efter deltagare som verkade ha koll på övningarna och försökte hänga med i deras rörelser. Då blev det riktigt förvirrande. För inte ens dom hängde med när instruktören viftade runt med armarna som värst. Trodde ett tag att hon försökte lyfta från golvet. Att hon redan satt i det där flygplanet hon pratade om. Det hon skulle sitta i nästa vecka. Och försökte få planet att lyfta med hjälp av flaxande armar.

När hon hoppade ner på golvet och sprang runt med oss kunde jag varken se eller höra var hon fanns. Alla hade svarta kläder så det var inte lätt att skilja oss åt.

Ljudanläggningen fungerade inte bra.

Finns det något mer jag kan klaga på? Jodå. Vi stretchade inte ens samma muskler på slutet. Inte ens det kunde vi komma överens om.

Nej nu räcker det!

En sak var dock positiv. Passet varade bara 30 minuter.

Jag ser fram emot mitt Bootcamp pass på fredag. Nästa vecka testar jag Body Combat. Förkoreograferade pass är nog bättre för mig.

  

Tittar mycket på tv. Det har jag skrivit förut men jag tar det en gång till. Jag tittar mycket på tv.
Helst serier på dvd. Nu återvinner jag gamla serier för att jag känner för det.

Bra för min sömn. Nu kan jag ju slutet på serierna så jag behöver inte stressa upp mig för att jag inte vet hur ett avsnitt ska sluta. Inte så dumt.

Tror inte att alla sömnforskare håller med mig. Men det gör det samma. Blir ofta alldeles matt av alla experter som lägger huvudet på sned och säger ”jag förstååår att det måste vara jobbigt för dig”.
Någon berättar att dom är rädd för att en anhörig ska dö i en allvarlig sjukdom, att huset har brunnit upp, pengarna är slut, företaget som dom arbetat åt har gått i konkurs, katten har dött och …
pratexperterna lägger huvudet på sned och säger ”Jag förstååår…”

Förståelsemuskeln jobbar ganska bra när dom ständigt sitter med huvudet lite snett lutat åt sidan. Musculus sternocleidomastoideus heter den muskeln förresten. Förståelsemuskeln.

Allvarligt talat har nog många forskare humor. Nej, nu överdrev jag. Men några har helt klart humor. Åtminstone dom som tidigare har studerat på KTH. Det här hittade jag hos Fretardo.

Jag visste att det var något speciellt med min före detta chef. Hans förkärlek för hårdbröd med kaviar. Hans ständiga tjat om hur bra utbildningen var just där. Hans eviga längtan tillbaka till Teknis.
Ja, jäklar vad man får lära sig mycket när man läser bloggar.  

Tänkte vara en duktig flicka och somna tidigt ikväll. Men jag kom på bättre tankar.
Tittar på tv samtidigt som jag packar träningsväskan samtidigt som jag sorterar tvätt samtidigt som…

Jag hade ju kommit över det där med bra simultankapacitet.
Kände mig nöjd med att bara göra en sak i taget. Det var befriande. Men nu är jag nästan på gång igen. Får ta och skärpa mig! Varför ska jag göra så många saker samtidigt? Inte är det så bråttom. Får jag hoppas.
Men nu har jag tvn på fortfarande. Ett fullständig ointressant tv program mal i bakgrunden. Kanske ska börja med att stänga den. Nja. Det låter tråkigt. Får trappa ner lite långsamt. 

Men den bästa belöningen idag var gratis.

Efter mina övningar på gym och i butiker tog jag med mig hunden och åkte ut till skogen.

Tog med mig några mackor och PepsiMax och lite godis för söt vovve. Sen gick vi en lugn promenad och satt oss vid en skogstjärn och fikade.

Så ljuvligt det var!

Solen sken och det var riktigt varmt. Glad vovve badade och nöjd matte sträckte ut sina långa ben. Vi vilade, fikade och njöt nog lika mycket båda två.

Vilka härliga färger det börjar bli i skogen nu!

Den här typen av enkla utflykter gjorde vi ofta när jag var barn. Föräldrarna packade in mig och sig själva i bilen eller båten och så åkte vi iväg. Mat eller fika fanns alltid med. Men sen blev jag ”vuxen” och började krångla till saker och ting. Uppskattade inte det som fanns alldeles i närheten.

Känns skönt att jag äntligen blivit vuxen på riktigt. Det där lät riktigt pretentiöst! Men jag tror att ni förstår vad jag menar.

Inte behöver man åka jorden runt för att känna sig riktigt lycklig. En solig eftermiddag vid en skogstjärn fungerar så bra.

Träningskläderna blev också lite lyxiga. Jag är inte särskilt köpgalen och definitivt inte märkesfixerad men nu rullade pengarna iväg snabbt.

Gick till Stadium först för att hitta vettiga byxor att träna i. Fanns inget där som passade. Fortsatte till Team Sportia och där fanns allt jag ville ha. Byxor som passade perfekt. En liten huvtröja som är skön att ta på när jag fryser. Ja, sen fattades det bara en liten träningstopp. Men det fixade tjejen som jobbade där snabbt som bara den. Jag gillar duktiga försäljare så det var inte så mycket att fundera på sen.
Snabbt gick det. Kläderna är sköna.

Varför spenderar jag en massa pengar på kläder att träna i?

Måste nog få frossa lite i klädinköp ibland. Varje plagg som jag köpte idag kan användas oavsett hur det går med träningen på gymmet. Dom passar lika bra att mysa i hemma.

Sen hade jag lovat mig själv en belöning om jag gick ner i vikt och kom till min målvikt. Hade en lista med olika ”lyxprylar” som jag ville belöna mig med. Allt från smycken till kläder. Bara personliga saker och inte några nyttigheter.

Nu har jag uppnått min målvikt. Så nu belönar jag mig själv!   

Jag är värd det!

Det låter så lyxigt att säga att jag har en fystränare på gymmet. Precis som om jag trollat fram pengar för att betala en personlig tränare som står bredvid mig och coachar mig varje dag.

Men det är nästan så lyxigt som det låter! Jag är inte bortskämd.

StepIn har ändrat rutinerna så att vi faktiskt får träffa någon av fystränarna hur ofta vi vill. Jag valde Andreas som är sjukgymnast. Är utmärkt att ha en sjukgymnast som jag kan få ställa alla frågor till.

Nu har vi gjort ett nytt program där både styrketräning och konditionsträning varvas på ett vettigt sätt. Vi har repeterat alla övningar i gymmet och jag har fått mängder av nya tips. Det känns mycket bra! Sen kan jag träffa honom igen precis när jag vill.

Det blir en större utmaning att verkligen komma iväg till gymmet och träna när någon håller lite koll på vad jag gör.

Har aktiverat gymmets träningsdagbok som finns inlagd på internet. Äntligen får jag väl säga. Vet inte om den fungerar bra. Men det kändes fint att få skriva in mina träningspass. Sen får min coach lägga in styrketräningsprogrammet så kan han hålla ännu mer koll på mig.
Jag känner mig riktigt duktig.  

Nu ska jag återgå till den fiktiva världen.
Där Kay Scarpetta, hennes systerdotter Lucy och polisen Pete Marino dyker allt djupare in i en värld fylld av fasa.
Nog undrar jag varför vi läsare fascineras så mycket av denna ibland helt groteska värld som Patricia Cornwell beskriver. 
Men några svar har jag inte.

God natt

/D

Det bästa som har hänt idag:

Det värsta som har hänt idag:

Naturligtvis är Mumma lika söt från alla håll!
Bilderna togs på vår promenad i dag. Härligt att stanna på favoritklippan och njuta av utsikten. Hunden badar som vanligt. Ännu är det inte för kallt.

Vacker rakt framifrån också!

Är snygg från sidan också.

Mumma får använda halsduk så länge älgjakten pågår.
Passar ganska bra i rött!

Men fortsättningen kommer inte här. Utan senare.

Nu vill jag istället komma med ett tips som kan pigga upp promenaderna lite. Om man är prylfixerad precis som jag är.
Köp en stegräknare. Använd den på promenaden. Med pulsklocka och stegräknare kan man roa sig hur mycket som helst med statistik. Stegräknaren ska räkna om antalet steg i kilometer. Annars är det meningslöst. För vem bryr sig om hur många steg man gått per dag. Nej, jag vill se antalet kilometer som travats. Hur lång tid jag har promenerat mätt i effektiv tid. Inte bara tiden jag var ute och gick. Ibland träffar man ju någon trevlig människa som man pratar lite med. Eller också njuter man av utsikten en stund.
Det ska man göra! Bara bra för själen.
Men det här handlar om hur man motiverar sig även när det känns otroligt trist och tråkigt att bara kliva upp ur sängen och försöka få på sig träningskläderna.

Men det kan bli för mycket av det goda. För mycket hudkräm och Bodybutter gör att man känner sig så jävla kladdig.
Därför måste jag duscha ännu en gång. För att få bort allt klet som skulle göra min hud mjuk och len. Hur logiskt som helst.

BootCamp. Jag måste få skriva ordet igen.

Har köpt nya träningsskor!

Att tjafsa om kläder och väskor är patetiskt. Jag vet det. Jag kunde vräka ner mina prylar i en ica kasse och träna i dom kläder jag har på mig nu. Inte många som bryr sig.

Men skorna är viktiga. Mina känsliga fötter klarar inte dåliga skor. Dom gamla skorna var värdelösa redan när jag köpte dom. Var snål!

Nu blev jag inspirerad av en annan kund i butiken.  

Jag hade redan hostat upp 1300 kronor så det var lika bra att fortsätta.

Spenderade 1200 kronor till på nya skor. Egentligen en svindlande summa för mig.

Nu står det ett par nya, underbart sköna skor på golvet bredvid mig. Rejält utprovade.

Ska plocka fram väskan. Packa ner prylarna. Och i morgon kör jag ett pass.

För när jag väl kommit till gymmet så mår jag bra! Det svåraste är att komma iväg. Kan jag gå promenader varje dag utan att klaga så kan jag också nöta in en ny vana.

Att åka till gymmet två gånger i veckan är genomförbart.

Blir bara skönt att komma bort från tjatet här hemma. Det gör mig egentligen mer trött än all träning på ett mycket trevligt gym.    

Hämtade mina nya formgjutna inläggssulor idag. Vilken skillnad det blev. Dom gamla var slitna. Dom var trasiga. Nog märks det att jag promenerar mycket. Har skavsår på fötterna ständigt nu. Det svider.

Nu svider det i plånboken istället.  Betalade 1300 kronor för sulorna. Det är 100 kronor mer än vad mina skor kostar. Ändå har jag valt en bra modell.

Tur att jag sparade så flitigt denna månad.

Har man problem med hälsporre så finns det inget val. Antingen får det kosta lite. Eller också får man ha ont hela tiden.

Jag har varit smärtfri i minst en månad nu. Utan att tejpat foten.

Vad det är underbart!

I morgon flyger jag fram på promenaden.

Sen är det ju kläderna. Har inte råd att köpa några nya. Hur ska det gå? Tänk om jag har helt fel kläder?
Är knappast någon som bryr sig. Toleransen är ganska stor där jag tränar.
Jag letar bara ursäkter.

Jag firade med två (!) bakelser idag. Huvudorsaken till att vi myste på ett fik var att jag hade uppnått min målvikt. Det måste naturligtvis firas med bakelser. För mig blev det alltså två bakelser.  Hur konsekvent som helst. Nu har jag socker uppöver öronen och borde äta en sen middag. Det där med GI och blodsockerblues och allt vad det innebär. Jag kan se hela blodsockerkurvan framför mina ögon. Den som min guru, Fredrik Paulun, brukar rita. Blodsockret höjs, insulinnivån stiger, blodsockret sjunker och man blir trött. Faan jag lärde mig den kurvan när jag gick min utbildning inom sjukvården. Men teori är en sak och praktik en annan sak. Jag är en teoretiker av stora mått. Till mitt försvar får jag väl säga att jag ändå använde mina kunskaper för att få ordning på vikten.

Jag läser deckare.

Men snöar in på olika områden ibland. Under en period handlade allt om kost och träning. Därför har jag Fredrik Pauluns böcker i bokhyllan. Nästan alla. Och den mannen är produktiv när det gäller att skriva böcker! Hur hinner han allt?

Har naturligtvis varit på hans föreläsningar också. Jodå Galadriel, han verkar lite… kompakt? Kort hals…? Nu blev det svårt. Felklädd är nog rätt ord.
Men jag är faktiskt lite förälskad i Paulun så jag märkte nog inte så mycket av det.

Humor hade han! Rörligt intellekt! Jag går igång på sånt också.

Vi som deltog i hans föreläsning tillhörde två huvudgrupper. Dom som hade sett honom i tv programmet Toppform, mest kvinnor. 

Så var det dom stora grabbarna som åt och tränade helt efter hans råd. Fanatiskt. Dom hällde i sig kaffe, vatten och käkade rå fisk exakt trettio minuter före morgonpromenaden. Vete faan hur man klarar av det. Jag skulle spy. Men man förbränner säkert några extra mikrogram om man gör så.   

Frågorna blev lite splittrade. Det var damerna som ville veta hur man ska gå ner i vikt. Och så grabbarna som ville veta hur man går upp i vikt. Muskelvikt alltså.

Paulun klarade dom tvära kasten utan problem. Att bli känd i tv är en sak. Det kan vilken dokusåpa som helst fixa. Men den gedigna kunskapen ramlar inte över en lika snabbt. Märktes att han inte bara läst grundkursen utan även överöverkursen.

Föreläsningen innehöll inte så många nyheter för oss Paulun groupies. Det mesta kunde vi redan från böckerna.

Jag blev mer imponerad av svaren på alla frågor. Där blixtrade det till rejält. 

Paulun och GW Persson. Mina idoler. Har dom nåt gemensamt?

Blir nästan sjösjuk av att titta på bilden. Men det var en härlig dag!

Jag läser fortfarande Patricia Cornwells nya bok. Flyg fula fluga. Jag älskar hennes böcker om Kay Scarpetta!

Nu har jag hämtat mig efter all dramatik på promenaden. Mitt liv är verkligen spännande.

Har sovit en stund. Det är skönt att sova på eftermiddagen. Det svåra är att vakna. Jag känner mig som när jag var ung och drack sprit på helgerna.
Fredag… lucka, lucka… måndag.

Har läst kvällstidningarna. Behöver jag skriva att jag älskar kvällstidningar? Det framgår säkert av mina texter. Blandningen av nyheter, skvaller, krönikor och allmän skit ger mig en kick. Seriöst och oseriöst i en härlig blandning. 
Jag läser och läser. Njuter!

Inte hinner jag med att titta på tv när jag ska sova mitt upp i allt annat. Videon får jobba ikväll också. Idol är inte lika elakt längre så jag skrattar inte så mycket åt programmet. Ska se det senare ikväll ändå.
Lost? Självklart ska jag se Lost.

Min video jobbar nog på övertid nu. Den ska bytas ut mot en ny burk som kan spela in program utan alla trassliga band. DVD lådan är ganska ny men kan inte användas för att spela in program. Gjorde en miss där. När jag arbetat ihop pengar för att förnya min TV utrustning hoppas jag att det finns något helt nytt. Vill inte lagra en massa skit på vare sig dvd skivor eller hårddiskar eller…
Fram för något helt nytt. 

Hade just en nära döden upplevelse.

Hamnade mitt i älgjakten. Utan gevär. Med livet som insats.

Valde en annan stig för dagens långa hundpromenad. Kom på att jag skulle gå en riktigt tuff väg. Med en lång uppförsbacke. Få upp pulsen riktigt ordentligt idag. Jag blev så entusiastisk över mitt infall att jag helt glömde den jävla älgjakten. Såg en bil som stod parkerad i början av stigen. Den bilen tillhör en bärplockare som precis som jag söker sig till nya vägar för att inte störa älgjakten. Lugnt i skogen alltså. Trodde jag.

När jag klarat av mördarbacken kommer jag ut på en gammal väg och där ser jag mannen.
Mannen med orange keps. Skogsbolagets logga syns klart och tydligt.
Geväret syntes också mycket tydligt när jag kom närmare.

Helvete, tänker jag. Nu har jag klampat rakt in i älgjaktens heliga område. Rakt in på det stora skogsbolagets mark. Hur dum får man vara? Jag vet ju att dom brukar jaga där. Men det var bara att fortsätta klampa på.

När jag står och pratar med jägaren hör jag

Bang, Bang, Bang. Där sköt dom en älgko. Precis där jag hade gått för bara några minuter sedan.
Jag får vackert fråga om jag kan fortsätta gå på vägen. Då hade jag börjat fundera på om jag skulle ringa hem och be grannen hämta mig med helikopter. Inte för att han har någon helikopter.
Men jag har lite respekt för män med gevär. Är nog faktiskt lite rädd för män med gevär.

Mannen med geväret var ett under av tålamod. Han plockade fram kartan och kollade var jag tänkte gå. Han pratade med både mig och hunden. Var så genomtrevlig att jag…
Faan han var t.o.m. snygg.
Vi fick naturligtvis fortsätta vår promenad. När jag gick vidare hör jag åter samma skottserie.
Bang, Bang, Bang! Där dog väl nästa älg.

Nu var min puls jävligt hög!

Jag ville ju höja pulsen.

Ville gärna överleva promenaden också.

Nu har jag äntligen pratat med M1. Om en ny favorit.

Jag somnade efter sex i morse. Härligt.
Nu var det tyvärr inte roligare än att jag slocknade efter klockan 6.
Bestämde mig för att läsa vidare om Kay Scarpetta. Var svårt att slita sig från boken. Vill läsa mer, läsa snabbt, få veta vad som händer.
Sen är boken slut och då blir jag frustrerad över att jag inte får läsa mer om Scarpetta på ett tag.

Har många bra böcker som står i bokhyllan nu. 

Vill inte skrämma människor heller. Var försiktiga med piller men var inte livrädda. Plåga er inte i onödan. Vi gör våra val. Ibland blir dom bra och ibland mindre bra. Vi gör dock så gott vi kan. Just då med den kunskap vi har.

Mycket måste man uppleva för att förstå. Det är svårt att förstå att man kan ha så ont i kroppen eller själen att det faktiskt känns som om man inte står ut. Inte ännu en dag.

Jag hade jobbat i sjukvården och sett mycket. Hade ändå inte riktigt förstått. Stod lite på sidan om. Var den lilla ”experten” jag också.  Var ung och oerfaren. Visserligen med stort engagemang och stor empati, det har dom flesta som är nyutbildade inom vården.

Nu har jag både teoretisk kunskap och en alldeles egen praktisk erfarenhet när det gäller sjukdomar. Jag har blivit några år äldre.

Finns ingen tröst i att komma med floskler om att allt löser sig. När man står mitt upp i röran så orkar man inte med fler käcka råd. Särskilt inte när sjukvårdens alla experter släpps fria för att sprida sin gudomliga visdom.

Ändå blir det bättre. Det är en paradox. Jag vet.

Vi härdar ut. Tar en dag i taget. Kommer tillbaka. Gläds åt livet.

Ät piller eller hitta andra lösningar, men stå ut.

Ge aldrig, aldrig upp!   

Nu är jag tillbaka igen.
En näve värktabletter blev ikväll bara 1 gram Alvedon och hela programmet med avspänning och mjuk töjning av muskler. Mängder av ögondroppar för mina torra ögon.
Som avslutning ett avsnitt av Buffy. Har redan sett hela serien men tittar igen. Inne på säsong 3 nu där Faith dyker upp som en ny vampire slayer.

Damen som sålde mitt te skrev inget på påsen. Hon struntade i just den påsen. Jag var så upphetsad över att ha hittat en ny sort som jag inte provat att jag trodde att namnet skulle sitta som berget. Men nejdå. Nu har jag funderat hela kvällen och inte kommit fram till något alls.
Måste jag åka dit imorgon och fråga igen? Eller ringa och be dom rabbla upp alla tesorter för att höra om jag känner igen något namn? Eller bara dricka mitt te och vara nöjd med att det kanske smakar gott? Dricka kaffe i stället?

Vad är det viktigaste som hänt mig idag?

När jag läser meningen som inleder inlägget så tänker jag på en gång när jag kom med en ofrivillig invit till en före detta arbetskamrat.

Det är en gråkall mulen dag idag. Var bara +1.5°C inatt. Och jag frös, fast jag låg under duntäcket.  Hur ska det här sluta? Snö redan i september?  Var tog växthuseffekten vägen?

Mer värme, tack.

Men jag kämpar på med min myshelg ändå. Lite uppblandad med seriemord. Patricia Cornwells nya bok är lite annorlunda skriven än dom andra i serien. Bättre eller sämre? Har ingen aning. Jag klarar inte att recensera böcker. Jag vill bara luta mig tillbaka och njuta av läsningen.

Undrar om hunden är superpigg idag. Vi kanske kan ta en kort och snabb promenad och sen kan jag krypa ner under duntäcket och fortsätta att frossa i boken Flyg fula fluga. Länge sedan jag läste om riktigt otäcka seriemord. Men trenden i deckarbranschen kanske har vänt. Blir åter inne att skriva om annat än pedofiler.

Nu ska jag återgå till seriemorden.

Patricia Cornwell är tillbaka med en ny bok om Kay Scarpetta. Jag vill ha en lång natt med mycket läsning.

Som omväxling till allt mysande denna helg.

Har fått för mig att det är slut på helgen.
Men det är ju en lång skön söndag kvar. 
Vilken tur!

Sen kom en svart kanin. Glatt hoppande bland borden. Nu vädrade min hund kaninragu.

Var det bara djur där idag?

Nu planerar vi inför nästa helg. Vad vi ska äta då, som säsongsavslutning.

Ännu en underbar dag i paradiset!

Nu är det snart dags för promenad och avskedsfika för min sommargranne. Vi tar både promenad och fika så får vi en bra kombination av det som är hälsosamt och det som är mindre hälsosamt.
Kan inte bli bättre!

Finns ändå något som är behagligt med bilkörning. Jag känner en stor frihet.

Nej faan, jag tänkte inte på något speciellt alls. Det hände ingenting av större vikt.

Men om hunden blir glad blir jag också glad. Behövs så lite för att göra mig nöjd.

När jag tänker efter är Idol programmet en bagatell. Behövs lite mer skratt i mitt patetiska liv.

Men sen började jag läsa bloggar och då hamnade jag direkt i ännu ett inlägg där bloggare sammanfattas. Nu blev vi uppdelade i olika kategorier. Jaha! Ännu en som måste sätta etiketter på bloggare.

Har funderat på när man kommer till det oundvikliga (?) inlägget där man börjar sammanfatta alla andra som skriver. När man börjar tala om vilka som skriver bra och vilka som skriver skit. Sätter etiketter och kommenterar andras motiv till att skriva.

Nu vet jag lite mer. Tack!

Nu känner jag verkligen att hoppet är ute för mig.

        

Men ett annat knep för att få lite lugn och ro är att använda sig av mental träning. Jag är road av det. Som vanligt ägnar jag mig åt det på ett lite teoretiskt plan men ikväll var det roligt att testa kunskaperna lite mer i praktiken.

Pulsklockan har varit min trogna leksak under många år nu. Jag använder den för att trappa upp konditionsträningen och motivera mig att träna mer. Hundpromenader kan vara både lugna och meditativa men ibland är det skönt att få svettas bort lite aggressioner.

Efter att ha arbetat som forskare i några år känns det naturligtvis också som en våt dröm att mäta och registrera alla möjliga och omöjliga saker. Jag ritar inte diagram på hur pulsen varierar vid olika träningstillfällen men jag kanske börjar med det igen. Jag saknar Excel graferna lite.

Ikväll kom jag ihåg att jag brukade använda pulsklockan för att varva ner också. Från början ville jag bevisa att mental träning inte fungerade på mig. Men när det gällde att sänka pulsen var jag en stjärna.

Så fram med gamla Polarklockan och fram med gamla kunskaperna i hur man sänker pulsen med mental träning. Och det fungerade så bra! Det var längesen jag använde mig av tekniken. Men den satt bra fortfarande. Går bra att sänka pulsen och slappna av lite i kropp och själ med mental träning. Vilopulsen blev låg. Jag slappnade av. Pulsklockan mätte och registrerade. Allt var frid och fröjd. Jag fick både leka och slappna av på en gång. Känns som jag har sovit i flera timmar nu.  Nästa mål får bli att somna med hjälp av mental träning. Det har jag aldrig lyckats med. Men jag får träna lite mer.

Visst badar lapphundar!

Sover gör jag inte! Därför kokar hjärnan över av stress.

Men jag gläfser åt olika myndighetspersoner i telefon nu. Då får min omgivning ha det lugnt.

Ska försöka läsa böcker i natt istället för att titta på 18 avsnitt av Buffy. För böckerna är inte lika högljudda som tvn. Tror jag.

Men det är tisdag kväll och då sänds några serier på tv som jag brukar följa. Det blir nog tv ändå. Kan läsa en bra deckare framåt morgonsidan. För jag fortsätter att läsa deckare. Är otroligt skönt att få läsa vad jag vill.
Jag lägger allt seriöst åt sidan. Under några dagar.   

Jag skjutsade hem min far i en rasande fart.
När vi kom hem till honom ville naturligtvis mina föräldrar bjuda på mat. En trevlig granne var där och käkade middag och pratade om allt möjligt.
Vi satt och tittade på foton från i somras och jag kunde knappt sitta stilla av ren irritation.
Klockan 17.00  satt jag med mobilen i min ena svettiga hand och alla papper i min andra svettiga hand och väntade på telefonsamtalet.
När klockan var 17.20 och hon fortfarande inte hade ringt tänkte jag ställa mig och skrika rakt ut. Just då räknade jag varje sekund. Som om det hade gällt livet. Vilket det inte gjorde men det spelade ingen roll just då.
För min stressade hjärna gällde det livet.

Jag skrev tidigare om chefer.
När slutet på ett inlägg försvinner så blir tolkningen av texten något oklar.
Den här gången handlade min text om en person som jag känner väl och tycker mycket om. Jag har stor respekt både för hans yrkeskunnande och för hans engagemang som chef.

Hans svar var rakt och ärligt. Han varken fjäskade eller stammade när jag ställde min fråga. Att ”gilla att vara chef” är inte något ont i sig. Inte heller att man ”tycker om att bestämma”. Tvärtom känner jag respekt för människor som har modet att fatta beslut, i svåra ärenden, när dom accepterat en chefsbefattning. Har träffat alltför många som mest velat hit och dit. Som slickat uppåt och sparkat neråt.

I det här fallet vet jag dessutom att hans medarbetare har förtroende för dom flesta beslut han driver igenom. Samarbetet mellan chef och anställda på det här företaget är nog inte något stort problem. Tvärtom!

Behöver en chef vara omtyckt? Ja, det är ju en annan fråga som man kan fundera på.

En av mina absoluta hatobjekt på chefsfronten hade sin uppfattning klar. Han konstaterade kort och gott han inte behövde vara omtyckt eftersom han var chef.
Hans uppgift var att få fram resultat. Att leverera. Hans uppgift var inte bli älskad av alla.

Ibland kan jag nog känna respekt även för den åsikten.

En chefs enda uppgift är att få fram resultat. Det brukar man lära ut på dyrbara chefskurser.

Hur man får fram resultaten är däremot något man ibland glömmer bort på chefskurser. Eller vad tror ni?

Fick ett telefonsamtal från en bekant om att jag borde strukturera bloggen lite.  

Tack för den synpunkten! Bra att telefonen fungerar.

Men jag tror att jag struntar i det där. Fanns alldeles för mycket struktur i mitt liv förut. Det här är ingen forskningsrapport.

Ska nog fortsätta att skriva om krlek också.

Tar nästa avsnitt om mitt spännande kärleksliv imorgon.

Om jag skriver om sex först så tar jag tillbaka allt jag någonsin tänkt om meningslöst fyllesex. Kan vara både bra och dåligt. I helgen var det bara bra. Krångligt, men bra!
Vet inte riktigt om det är rumsrent att tycka så. Har alltid lyckats krångla till det här med kärlek så jag är säkert störd redan sen förut. Men vi gjorde det här bra. Imponerande.

Med rätt person kan nog allt fungera!
Jag dricker inte så det mesta fixar sig om jag är nykter.

Måste vara nykter för att kunna köra bil. För bilen behövdes i helgen.

Kanske är bekvämare att stanna i sovrummet. Jag medger det. Börjar bli lite gammal.

Men jag gör undantag ibland. Särskilt när det regnar.

Har ni någon aning om vilken bil som är bäst för sex?

Ja, inte är det den bil som jag har. Den är för liten. Blir jävligt obekvämt. Men det ordnar sig också. Om bara viljan och lusten finns. Jag har både bra vilja och lust. Just nu.

Sovrummet finns ju alltid kvar.

Klarar inte det här längre. Jag byter igen!

Frågade min vän som är chef om hur han trivs med sin befattning.

Jag brukar ställa den frågan till människor jag känner. Till dom som är nya chefer eller har varit chefer ett tag.

Dom flesta brukar harkla sig och stamma lite om att ”det är kul att ha inflytande”. Eller också säger dom att ”jag gillar att få gehör för mina idéer”.

Men nu fick jag ett rakt svar.

Min vän svarade att han tycker om att vara chef.

Ja, just chef. Han tycker om att få bestämma. Det blev inte så mycket stammande om inflytande och gehör.

Jag vet att han har jobbat lång tid och har en bra grund att stå på när det gäller sitt arbete.

Den gamla vanliga regeln om balanserad mat gäller säkert fortfarande. Fast vad balanserad mat är nuförtiden vet jag inte riktigt. Hinner inte med alla nya forskningsrapporter.

Smalare och smalare blir jag. Även om jag äter mycket kolhydrater.

Var väldigt lite folk därute.

Borde passa mig med min stresshuvudvärk.

Men jag blir less.