Jag gjorde ett inlägg om min starka aversion mot
skolgympa.
Blir nästan förstummad när jag läser kommentarerna från två tjejer som båda heter Anna,
Mandalaya och
liten och ettrig.
Båda har så starkt inspirerat och peppat mig när det gäller min träning på gymmet och i gruppträningslokalerna. Har hjälpt mig att verkligen komma iväg på träningspassen och utmana mina gränser. Få mig att glömma den eländiga skolgympan. Tusen tack till er båda!
Men vad är det med skolgympa som får människor att känna så här?
Jag har alltid gillat att röra mig. Var ett aktivt barn som glatt hängde med föräldrarna med ut på promenader, cykelturer, skridskoåkning och allt vad det nu kunde vara. Var också hästtjej under flera år.
Men har fortfarande fobi mot träningslokaler. Klarar inte av att träna i den sporthall som vi hade skolgympa i. Räcker med att känna lukten så vänder det sig i magen. Nej nej jag vägrar!
Mitt gym är bra och där trivs jag nu. Men så mycket kraft som gick åt bara för att vänja sig vid att gå dit.
Vad gör ni gympalärare egentligen? För inte hör jag direkt några jubelrop från mina kompisars ungar som utsätts för dagens skolgympa.
Skärpning önskas!