Darkangel

Jag raljerade lite tidigare över att jag kände mig utbränd av OS. Jag brukar inte använda ordet utbränd när jag skriver om mig själv. När det gäller sjukdomar så har jag redan diagnoser så det räcker och blir över. Jadå, blir jag sjuk så nöjer jag mig inte med en sjukdom utan jag satsar på rubbet. Diagnoserna duggade tätt ett tag.

Dessutom har ordet utbrändhet missbrukats av så många att man ett tag trodde att hela Sveriges befolkning led av en kollektiv utbrändhet.

Jag läser om utbrändhet på några bloggar. Nina på Johangården och Nina med hunden Elvis har skrivit så mycket bra om utbrändhet att jag nöjt mig med att läsa.
Men jag känner igen mycket. Och nu börjar den berömda väggen torna upp sig igen.
Fast jag klarar mig väl bättre den här gången?! För sist såg jag ingen vägg.
Ingen förvarning som jag var medveten om. Många andra såg nog. Men jag var upptagen.
Det är väl ganska typiskt för utbrända att inte se tecknen förrän efteråt.

Sure, jag har huvudvärk varje dag, sömnsvårigheter i flera år, ont i magen varje dag.
Är stressad så att det susar i öronen och jag hör inte vad folk säger.
Men bara jag hinner jobba ikapp så…
Bara jag får sova så…
Bara jag slipper värken…

En sak är bra med att inte ha diagnosen utbrändhet.
Det verkar som läkare fått för sig att alla utbrända blir friska efter ca ett år. Sen är det bara att börja jobba. Undrar hur väl underbygd den kunskapen är?
För när jag frågar om en av mina sjukdomar, Sjögrens syndrom, då har läkarna svårt att svara på hur framtiden ser ut. Vi vet inte, brukar dom säga.