Darkangel

Att jag fryser gör också att jag påminns om sjukhuset efter min operation.
Jag opererades i november men det var riktigt kallt ute då. Det var kallt inne på sjukhuset också. Vi som inte kunde vara uppe och röra oss frös ganska rejält.
Jag blev hemskickad, av en galen läkare, efter en vecka. Klarade naturligtvis inte av att vara hemma så jag kom tillbaka igen. Blev inlagd men hade packat en dålig väska att ta med till sjukhuset.
Var osäker på om jag skulle få komma tillbaka. Så jag hade för lite kläder. Inga varma sockar. För få varma mysbyxor, tröjor m.m. Inga pengar med mig. Vad skulle jag med pengar till?
Men jag ville köpa varm choklad i automaten på avdelningen.
Inga pengar – ingen choklad.
Jag ville köpa mineralvatten. Men inga pengar – inget mineralvatten.
Hoppades att någon av mina vänner skulle hjälpa mig. Men dom kom inte på besök andra veckan.
En hann inte, en annan hade sjukhusskräck, en tredje…

Jag orkade inte be mer. Det blev pinsamt. Men vilka jävla vänner!
Hade mamma orkat skulle hon snabbt ha plockat ihop kläder, fikabröd, mineralvatten, pengar, mediciner… Ja, allt jag behövde och kommit dit. Inget skulle ha stoppat henne.
Nu var föräldrarna för sjuka. Mina ”vänner” upptagna och jag låg ensam där en vecka.
Totalt var jag där två veckor men första veckan hade jag besök, utom på helgerna.
Ensamma helger på sjukhus = trist, ångest och oro!
Ändå var det en kort tid. Tänk på alla som ligger flera år så här ensamma. Vilken mardröm av ensamhet och oro!

Varför minns man så väl trista minnen?
Det har säkert hänt trevliga saker när det varit kallt ute förut också men jag kan inte komma på något som är betydelsefullt.
Jag kommer ihåg sjukhuset.
Speciellt när det är vinter och kallt.