Darkangel

Det har varit några lätt kaotiska dagar.

Blandat med härligt vilsamma promenader i solen.

Stressen beror inte för några stora problem. Utan bara småsaker.

Jag har löst ett problem och sen har två nya uppstått.

En dag så försökte fem personer lösa ett problem med en tv-apparat. Jag behöver nog inte förklara...

Just när diskussionen är som mest högljudd så ringer min mobiltelefon.

Det är en kvinna som ringer från sjukhuset. Jag var så stressad att jag knappt hörde vad hon sa men gick undan och försökte profylaxandas.

Hon sa något om att hon hade en tid åt mig på sjukhuset.

Ja, vi har fått extra läkare så vi tänkte att du kunde komma på en kontroll, säger hon.

Kan du inte ringa till någon som är sjuk, är min första tanke.

Jamen, vad fan. Allt kändes så absurt.

Med mina problem med Sjögrens syndrom ska både reumatologspecialist och ögonspecialist på sjukhuset vara inblandade. Vårdcentralen är också med på ett hörn.

På två ställen fungerar det alltid. Det tredje däremot…
Man kan ringa och vara närmare döden utan att få komma dit.
Nu finns det plötsligt en tid fast jag inte vill komma dit.

Jag försöker hitta en bra ursäkt men piper tillslut att jag inte har råd! Hahaha! Det var nog jordens mest lama ursäkt just då.

Du kan få en faktura, säger kvinnan bestämt i telefon. Hon var värre än en telefonförsäljare.
Ska vi säga klockan 14 eller 15?

När profylaxandningen fungerade och jag fick syre igen så insåg jag att det är enklast att tacka ja till en tid på sjukhuset.
Jag kan alltid skicka mail och ändra tiden. När jag har kollat schemat närmare.

Däremot är det makalöst dumt att tacka nej bara för att jag är stressad just när telefonen ringer.
Kvinnan sitter bara och ringer efter en lista. Bättre att hon får fortsätta med det.
Dom flesta patienterna blir nog glada över att få en tid.