Darkangel

Igår skulle jag putsa ett fönster lite snabbt före lördagspromenaden. Ja, jag går ju promenader varje dag. I morgon blir det måndagspromenaden. Spännande va?

Fönstren var det, ja.

Det är stora perspektivfönster, moderna på 70-talet, som man ska vända och öppna så man kan putsa mellan glasen. Det går snabbt, tänkte jag. Bara jag kommer över motståndet mot att överhuvudtaget putsa fönster. Jag vände fönstret. Tänkte att jag börjar med att putsa mellan fönsterrutorna och sen tänkte jag inte så mycket mer. För då hörs det ett rejält knakande ljud och jag ser att en fönsterruta har hamnat snett på något underligt sätt. Den är på väg att lossna och ramla ner på golvet. Jag får tag i fönsterramen och försöker hålla fast fönstret så den inte ska lossna. För om fönstret lossnar så krossas det och då har jag miljoner glasbitar över hela rummet.
Nu knakar det i min axel för det är tungt och jag står så obekvämt. Jag skriker till grannen att han ska komma och hjälpa mig. Han är nere på nedre våningen och är på väg ut med hunden. När han kommer upp får vi tillbaka fönstret på plats och kan se vad som har hänt.
Delar av fönsterkarmen har ruttnat. Och bröts av när jag öppnade fönstret.

Jag tror knappt det jag ser. Jag bara stirrar utan att hjärnan kopplar.
Hur kan fönsterkarmen ha blivit så murken?  När? Hur? Varför har jag inte sett något?

Jag stod ganska länge och höll ett tungt fönster med en arm. Just då kände jag inget annat än ångest över ännu fler kostnader för byte av fönster. Alla fönster?

Men efter en stund börjar axeln att värka. Jag har problem med vänster axel sedan förut och naturligtvis var det den axeln som mest stryk den här gången också. Sen hade jag spänt mig så mycket medan jag stod där och höll det tunga fönstret att nackmuskler och ryggmuskler skriker i vild protest idag.

Fast om man ska se något positivt med det hela så känner jag i alla fall att jag lever.