Darkangel

Jag funderade hela eftermiddagen på varför jag blev så dålig.
Men gissade att det berodde på en dålig dag, för lite bra mat, för mycket sömn… ja, vad fan som helst.

När jag skulle ta kvällens dos av painkillers märkte jag att morgonens dos fanns kvar i dosetten.
Så stor betydelse har värktabletterna.
Jag brukar skriva att rehabilitering ofta är en heltidssysselsättning.
Nu vet jag också att jag inte ska falla i koma och sova hela nätterna. Blir så avslappnad att jag glömmer värktabletterna och sen blir en solig dag förstörd.

Funderade om jag skulle ringa till någon.
Ringa till grannen och be att han skulle komma och hämta mig var ingen idé. Det gick inte att köra bil ända fram och jag tvivlar på att han vill bära 65 kilo tung människa.
Ja, nu vet ni min vikt.
Jag är 1.73 m lång. Ska jag räkna ut BMI också?
Klart jag ska. BMI är 21.7.

Ringa 112 kanske? Be att dom skickar en helikopter. Nja, jag vet inte ens om dom har en helikopter så det var inget alternativ.

Ringa till Pyret och be att han hyr en SUV och kommer och hämtar mig?
Han skulle orka bära mig.
Inte för att han någonsin skulle tänka tanken på att åka och hämta mig i skogen. Men han skulle orka bära mig. Han är mer tjurig än vad jag är. Och det vill inte säga lite. 


^{Mumma undrar vad vi gör.}

Jag fortsatte att lyssna på musik och samlade krafter.
Sen hasade Mumma-Lotta och jag fram till bilen.

Varför tänkte jag inte på Jack Bauer? Bauer hade fixat allt.


Andra bloggar om: hälsa, vila, sjuk, trött

Min fula midjeväska innehöll också MP3-spelaren. Inställd på shuffle valde den Timbuktu med låten som får bli rubriken till mitt inlägg.
Jag tycker om Timbuktu och kände att låten passade bra just då.

Jag är sur idag. Kanske lite less. Trött.

Då hittade jag en blogg som en läkare skriver. Det var precis vad jag inte behövde idag.
Jag har jobbat med damen ifråga. Och nu vill jag kräkas…

Hon skriver åtminstone inte om sina patienter. Hon skriver om ett ämne som engagerar henne mycket starkt. Det är väl… bra…?

I vintras hittade jag en blogg där läkaren skriver om sina patienter. Hon skriver om texten lite så att ingen patient ska kunna identifieras. Men… Nej… Nu vill jag kräkas igen.

Tystnadsplikt! Någon bloggande läkare som hört talas om det?

För några dagar sedan hittade jag ett piller på golvet. Rättare sagt en liten bit av ett piller.

Jag var övertygad om att jag själv hade tappat tabletten någon tidig morgon när jag bara vaknat som hastigast och hällt i mig morgonens ranson av painkillers.
Vilken tur, tänkte jag. Här ska inga piller förfaras.
Jag stoppade tillbaka tabletten i någon av burkarna.

Nu förstår jag att det knappast var min egen medicin.

Det var nog min hund som hade spottat ut tabletten.

Ja vad fan, alla piller jag har är vita. Utom dom som är gula… Eller blå… jaja!

Men frågan är, har jag käkat hundens värkmedicin nu?

När gjorde jag det?

Kommer det att märkas någon skillnad?

Liten uppdatering om mina problem med Sjögrens syndrom.

Jag har problem med värk. Förstås. Just nu överallt.

Jag har problem med ögonen. Förstås. Ögonen blir så torra att jag får sår på hornhinnorna. Och det gör ont. Kan jag berätta.

Någon gång ska jag lägga in ett foto så ni kan se hur stora mängder ögondroppar jag förbrukar just pga Sjögrens syndrom. Enorma mängder!

Det är en lite speciell medicin.

Den används faktiskt för att behandla malaria. Jag har ju inte malaria. Just nu. Kan säkert få. Någon gång.

Men den används också mot vissa reumatiska sjukdomar. Inte så dum. Ibland.

Medicineringen brukar följas upp även om biverkningarna inte är så dramatiska som man förut trodde. Den kan påverka ögonen.

Sen kan man förstås må illa, få ont i magen m.m. Alla vanliga biverkningar.

Det är kanske inte så dumt med en tid hos läkare ändå.

Fast jag vill ha några nyheter. Inte gammal skåpmat.

Vill jag prata av mig så gör jag det hellre med andra. På bloggen kanske?

Det har varit några lätt kaotiska dagar.

Blandat med härligt vilsamma promenader i solen.

Stressen beror inte för några stora problem. Utan bara småsaker.

Jag har löst ett problem och sen har två nya uppstått.

En dag så försökte fem personer lösa ett problem med en tv-apparat. Jag behöver nog inte förklara...

Just när diskussionen är som mest högljudd så ringer min mobiltelefon.

Det är en kvinna som ringer från sjukhuset. Jag var så stressad att jag knappt hörde vad hon sa men gick undan och försökte profylaxandas.

Hon sa något om att hon hade en tid åt mig på sjukhuset.

Ja, vi har fått extra läkare så vi tänkte att du kunde komma på en kontroll, säger hon.

Kan du inte ringa till någon som är sjuk, är min första tanke.

Jamen, vad fan. Allt kändes så absurt.

Med mina problem med Sjögrens syndrom ska både reumatologspecialist och ögonspecialist på sjukhuset vara inblandade. Vårdcentralen är också med på ett hörn.

På två ställen fungerar det alltid. Det tredje däremot…
Man kan ringa och vara närmare döden utan att få komma dit.
Nu finns det plötsligt en tid fast jag inte vill komma dit.

Jag försöker hitta en bra ursäkt men piper tillslut att jag inte har råd! Hahaha! Det var nog jordens mest lama ursäkt just då.

Du kan få en faktura, säger kvinnan bestämt i telefon. Hon var värre än en telefonförsäljare.
Ska vi säga klockan 14 eller 15?

När profylaxandningen fungerade och jag fick syre igen så insåg jag att det är enklast att tacka ja till en tid på sjukhuset.
Jag kan alltid skicka mail och ändra tiden. När jag har kollat schemat närmare.

Däremot är det makalöst dumt att tacka nej bara för att jag är stressad just när telefonen ringer.
Kvinnan sitter bara och ringer efter en lista. Bättre att hon får fortsätta med det.
Dom flesta patienterna blir nog glada över att få en tid.

Ingen chans för sömn inatt. Nu är det längesen jag hade så ont överallt.
Huvudvärk, ont i nacken och ont i ryggen.
Dessutom har mina problem med hälsporre helt plötsligt kommit tillbaka. Mer om det i nästa inlägg.

Det går inte att ligga i sängen. Varje del av kroppen som rör sängen molvärker. Jag sparar höger sida så jag kan kura ihop mig framåt morgonsidan. Då kanske jag kan få sova några timmars avslappnande sömn.

Nu klev jag upp och städade i sovrummet. Plockade undan tvätt. Bäddade rent i sängarna. Blir skönt att krypa ner i en nybäddad säng. Blir skönt att slippa se alla kläder som låg överallt. Jag hade tvättat så det var tvätt överallt. Men nu är allt fint. Jag fick röra mig lite också. Det är bättre än att bara ligga och plågas. Konstigt vad man glömmer fort hur ont det kan göra.

Det enda som hjälper är sprit. När det gäller min fobi mot olika bakterier och virus.
Jag kan hälla det över mig. Ni som gillar sprit kan hälla det i er. Jag struntar i vilket. Men jag tror på sprit.

Jag kan inte ha en Eboladräkt på mig varje gång jag går ut bland förkylda människor. Inser faktiskt att det skulle begränsa mitt sociala liv något.

Men att gå i ett spritmoln känns helt okej. Jag vandrar gärna runt i ett moln av spritångor bara jag slipper bli förkyld eller drabbas av något annat pestvirus.

På en arbetsplats var jag känd för att sprittvätta arbetsbänkarna innan jag började arbeta. Vilket kanske var aningen originellt. Dom flesta tvättade bänkarna efter arbetets slut.
Ohygieniskt, säger jag.
Jag tvättade för övrigt datorernas tangentbord med sprit också. Jag var ett föredöme, helt enkelt.
Men på det jobbet fanns det tillgång till sprit. Nu är det värre.

Ska jag ta med mig resterna av julglöggen när jag går ut?

Fan vilka problem!

Jag måste sova! Nu!
Somnade naturligtvis vid fel tillfälle igen. Jag sov en halvtimme när Vanilla sky började. Mystisk film!

Jamen nu tar jag en rejäl cocktail av sleeping pills. Blandar lite friskt.

När jag var på apoteket sist så skulle alla hämta ut insomningstabletter. Ja, det var bara pensionärer på apoteket den dagen. Dom ville nog sova ut efter alla storhelger.
Imovane var favoritmedicinen den dagen. Eller Zopiklon som apoteksdamerna ville prångla på alla kunder. Den är billigare. Det skiljer en krona och femtio öre, förklarade damerna tålmodigt för alla kunder. Wow! En krona och femtio öre! Det blir mycket pengar det.

Det är något mysko med akustiken på apoteket i vår lilla håla. Alla hör vad personalen säger till kunderna. Precis allt! Ingen kan smyga in och hämta sina piller utan att alla vet vilken sjukdom dom har.
Yes! Här är vi alla vänner.

Alla pensionärer fick visa sin legitimation för att få ut sina futtiga små förpackningar av Imovane. Tror personalen att pensionärerna är storlangare av Imovane?

Jag behövde inte visa leg fast jag hämtade ut Flunitrazepam. Det är bra att vara stamkund ibland. Eller också har dom tröttnat på mig. Hoppet är ute för den tjejen!

Men jag ger inte upp! Snart ska jag maila min läkare om nya recept.
Frikortet ska utnyttjas till max!

I kväll skulle jag ägna mig åt projekt sova! Huvudvärken idag har varit riktigt grym.
Så nu tänkte jag vara grundlig och göra mitt program med avspänning och kroppskännedom.
Har slarvat med det ett långt tag nu.
När jag lade mig och slappnade av så märkte jag hur otroligt ont jag har i hela kroppen.
Inte bara i huvudet utan just precis i hela kroppen. Kunde ju knappt vila kroppen mot madrassen.
Undrar om en Tempurmadrass är skön?
Fick ta några värktabletter och börja om. Så provade jag igen. Näpp! Måste ha någon musik.
Jag hade ju avslappnande musik. Letade. Hittade Metallica. Inte så bra för att avslappning kanske.
Var fan är mina avslappnings CD? Dom jag avskydde och svor på att aldrig mer lyssna på. Var är CDn med delfinljud eller valljud?
Fick ta lite lugn musik och försöka ändå. Då kom jag på att jag nog sålde alla CD med delfinljud och panflöjt just för att jag avskydde musiken. Hunden blev också störd när hon hörde havets brus och delfin/valljud.
Jaha! Det var ju smart. Nu har jag ingen avspänningsmusik. Jävla klant!
Nu blev jag arg också! Så här sitter jag vid datorn. Förbannad, har mer huvudvärk och ont i hela jävla kroppen.

En av mina trogna vänner har kommit på besök igen.

Huvudvärk heter min kompis.

Jag har försökt avsluta vänskapen men det var fan vad envis just den vänskapen är.

Jag ger upp.
Får umgås med min vän huvudvärken ett tag framför datorn. Försökte somna för att slippa umgås med huvudvärken ett tag. Ja, precis som om jag kunde somna när huvudvärken är på besök.

Nu ska jag kolla vad mina trevliga bloggvänner har haft för sig i kväll.

Jag läste i Kimmis blogg om hur Hunken fick ringa till chefen och berätta att Kimmi var sjuk.
Det låter kanske lite konstigt för dom som aldrig varit sjuka.
Är det så svårt att ringa ett telefonsamtal?
Men för mig som upplevt samma situation så är det mycket välbekant.
Ibland när jag lyssnar på diskussioner om hur lätt det är att bli sjukskriven så önskar jag att dom verkligen skulle få känna. Hur vidrigt det är. Inte bara att vara sjuk. Utan också att ringa till chefer och berätta.
Att nu är jag sjuk igen. Förklara varför. Svara på frågor. Berätta hur man mår.

Sen ska chefen ringa upp. Så går man och väntar på det där jävla samtalet och har ångest hela dagen. Fan, måste dom ringa? När ringer dom? Hoppas dom inte får tid idag.

Inte förrän det blir kväll kan man koppla av. Så börjar man gruva sig nästa morgon igen.

Man kan gruva sig hur mycket som helst. Tusen tankar snurrar i huvudet.
Man behöver en Valium stor som en puck bara för att ringa det där samtalet.
Sen återstår ju försäkringskassan, vårdcentralen osv.
Jag mår illa bara av att tänka på hur det var. Trots att der är flera år sedan.

Precis när jag läst Kimmis inlägg ringde min mobiltelefon. Jag fick hjärtklappning av att höra signalen. Okänt nummer. Nu är det säkert min läkare som ringer och krånglar med receptet på Stilnoct, tänkte jag. Jag svarar inte!
Lyssnade sen på meddelandet från mobilsvar. Nu var det en dam som berättade att jag hade vunnit en resa. Om jag bara ringde det här numret…

Kimmi undrar hur jag blev av med min PMS.

Jag svarar gärna på direkta frågor, så nu får ni veta.

Jag opererade bort hjärnan. Nej, förlåt nu var jag dum.

Jag opererade bort livmodern pga myom. När jag ändå skulle göra en så stor bukoperation så tyckte jag att dom kunde ta bort äggstockarna också. Det var inte min läkare som föreslog det. En av mina vänner hade gjort samma operation tidigare och hennes läkare påstod att man kunde slippa PMS om äggstockarna togs bort också. Jamen vad fan, tänkte jag. Lika bra att slå till. Jag hade funderat i två år på om jag verkligen skulle operera bort livmodern, tackat nej till två tider för operation. Men sen bestämde jag mig. Nu fick dom skära.

Jag hade problem med PMS i så många år att jag kände mig lätt vansinnig vid tanken på att det här skulle fortsätta så det blev en drastisk operation. Typiskt mig! ”Dit det bär så bär det” är väl ett uttryck som passar bra. Dom blå pillren jag äter är inte Viagra utan Östrogen piller. Ganska snart efter min operation kom stora undersökningar som visade på samband mellan bröstcancer och Östrogen. Det var så dags då. Kan ju inte precis ångra operationen.

Men jag har faktiskt ingen PMS. Äter mina Progynon och mår bra. Det har varit många tv program om den här typen av operationer. Kastrering av friska kvinnor. Många mår nog dåligt efter dom tv programmen. För man kommer ju faktiskt i klimakteriet. Tappar produktionen av flera hormoner. Inte bara Östrogen utan även testosteron. Vilket kan göra att man får minskad sexlust.
Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha säger jag.
Minskad sexlust! Undrar vad dom gjorde när dom opererade mig. Opererade in två nya äggstockar? För någon minskad sexlust lider jag inte av. Hade nog väldigt mycket testosteron förut.

Söndag. Vaknade med huvudvärk!

Gick promenad. Med huvudvärk.

Åt mat med päronen. Med huvudvärk.

Tog en tablett mot huvudvärken. Somnade med huvudvärk.

Vaknade. Med huvudvärk och illamående.

Tittade på tv. Med huvudvärk och illamående.

Letade fram mer painkillers. Tog en näve. Somnade mitt i en spännande film.

Vaknade igen. Utan huvudvärk!

Missade slutet på filmen. Men jag har ingen huvudvärk!

Försäkringskassan och mina läkare har varit ett bra stöd under den här tiden. Det tog tid att hitta bra läkare och sjukgymnaster. Men det gick.

Jag hatar dom fortfarande. Vägrade att delta i rehabarbetet. Gick inte på rehabmöten. Trakasserade mig när vi var ensamma på rummet och flinade upp sig utåt. Ville bara bli av med mig.

Jag förstår att chefer vill ha friska människor som sköter sina arbeten och inte är sjuka eller hemma med sjuka barn. Tyvärr är det en arbetsuppgift som kommer på köpet när man blir chef. Det är delvis därför dom fåren lite högre lön. Hos oss var lönen för cheferna rejält mycket högre. Ojoj!

Gjorde absolut ingenting för att sätta sig in i vilka regler som gäller vid rehabilitering.
Mina skyldigheter informerade ju arbetsgivaren om. Men facket…

Ja, dom satt av rehabmöten utan någon som helst kunskap. Orkade inte ens ringa till förbundsavdelningen och ställa frågor som dom behövde få svar på. Så ynkligt. Förbundsavdelningen har ju hur många resurser som helst.
Ombudsmän som specialiserat sig på rehabilitering, jurister. Ja, allt finns om man bara orkar ringa.

Men mitt fackliga ombud på jobbet fick inte tag på den person jag ville han skulle ringa till.
”Jag har inte fått tag på honom”, svarade han. Va?

En ombudsman som har mobiltelefon, mail, fax. En sekreterare som alltid svarar i telefon och har total koll på var ombuden finns. Ja, dom är svåra att få tag på.