Det gick ju bra
Vi åkte förstås till djurkliniken.
Proverna var helt normala. Min leverstatus är helt normal. Nej, förlåt. Nu blev det fel. Mummas leverprover var helt normala.
Vi hade inte vår vanliga veterinär utan det var en främmande dam som ropade upp Mummas namn när vi satt i väntrummet. Jag tänkte att det är väl okej. Om proverna visar något onormalt kommer jag att vilja diskutera med ”vår” veterinär men nu kan väl någon annan få kolla hunden.
Jaja, hon var så trevlig men jag är van vid den vanliga veterinären. Eller också är det så att hon är van vid mig. :)
Nu blev det lite konstigt för den nya började prata om vad man gör om proverna är onormala redan innan proverna var analyserade. Inte bra.
Jag blev så stressad av det så jag började ställa frågor som jag redan visste svaret på.
Kan hundar få irreversibla leverskador av medicinen, frågar jag.
Gud, så dumt. Det vet jag ju redan att dom kan få.
Och den trevliga veterinären börjar en evighetslång utläggning om vad man gör då. Bla bla bla… och jag blir ännu mer stressad.
Jag blev så stressad att jag lyckades glömma bort att be veterinären undersöka öronen på hunden. Mumma har kliat sig lite i ett öra och även om jag tar min nya Clas Ohlson-ficklampa och lyser allt vad jag kan så ser jag inte särskilt långt in i hundens öron.
Mumma fick ha munkorg på sig när det blev dags för provtagning. Det har hon aldrig haft förut. Hunden såg lätt förvånad ut. Men lyckades krångla sig ur munkorgen i en flygande fart.
Jag vet inte vem som blev mest förvånad. Mumma, jag eller djursjukvårdaren? På med munkorgen igen och så fick jag våldhålla Mumma medan djursjukvårdaren letade efter ett kärl att sticka i.
Mumma brydde sig inte om själva provtagningen men usch vad otäckt det var när dom rakade bort håret på hennes ben. Och fy vad hemskt det var när dumma matte våldhöll henne.
Men vi överlevde.
Och provsvaret var som sagt normalt.