Darkangel

I boken finns det mycket som påminner om mitt ursprung. Många minnen som väcks till liv.
Jag vävde trasmattor när jag var yngre. Det gjorde alla kvinnor i vår släkt. Min mor, min mormor osv. Min granne vävde mattor och dukar. Lakan som är gudomligt vackra finns från pappas hem. Vävda i lin som odlades på gården.

Det var fantastiskt roligt att se mönstren växa fram och meditativt.

En av mina vänner köpte en matta. Jag vet inte varför för det var så långt från hennes smak som man kan komma. Hos henne hade man äkta mattor, dyr konst, kristallkronor och skinnmöbler. Ett vardagsrum där hunden inte fick ligga för att inte smutsa ner den äkta och säkert dyrbara mattan.

Hon klagade genast på att mattan var för besvärlig att tvätta och jag såg aldrig att den användes.

För några år sedan flyttade min vän och hennes sambo. Jag kom dit bara av en slump och tittade på när sambon lastade en stor släpvagn full med skräp som skulle köras till soptippen. Och där låg min matta. Min kompis fann sig snabbt och talade om att det var bra att jag kom så att jag kunde ta hem mattan. För den passade ju bättre hos mig än hos henne. Inte ett ord om att hon skulle slänga den. Och hon såg den ju bara som skräp och hade faktiskt betalat den så vad skulle jag säga. Men det skar i hjärtat. Mattan var tvättad i hett vatten och hade krympt. Den var sladdrig och så eländig ut jämfört med dom mattor vi använt och tvättat själva. Men vem skurar trasmattor med såpa nu för tiden?

Jag tog hem den. Och jag kommer aldrig att sälja någon mer matta.