Darkangel

Mumma tog som vanligt med mig på en promenad. Eller var det tvärtom?
Borde vara jag som… Jag är ju flockledaren i familjen.

Vi mötte en person som var ute och gick med sina hundar. Annars var vi ganska ensamma ute.
Grannen jobbade idag så Mumma och jag gick ensamma igen. Som vanligt.

Jag gillar att gå promenader ensam för det mesta. Ja, Mumma är ju förstås med.
Det är lite meditativt att gå med en glad hund. Hon går i sitt tempo och jag lullar på en bit efter i min egen takt. Nu har våra favoritvägar snöat igen så vi travar på vanliga vägar för det mesta. Jag försöker hitta vägar där det nästan aldrig kör några bilar. Så att Mumma kan vara lös. Jag hatar att gå med hunden i koppel.

Mumma har varit så duktig. När det har kommit bilar så har hon satt sig på sidan av vägen, halvvägs nere i diket och lugnt väntat tills dom kört förbi. Vi har tränat.

På söndag hade en bil kört förbi, Mumma satt snällt i diket.
Men så började hundarna i bilen att skälla. Då jävlar blev det fart på min hund.
Upp från diket på två sekunder. Full fart efter bilen. Hon sprang ikapp bilen, sprang jämsides med bilen. Jag sprang efter och svor och skrek.
Mumma skäller inte ens i starten. Inte slösa energi på några oväsentligheter som att skälla. Nej, hon springer bara. Vilket gör att hon är startsnabb.

Jag springer också, men slösar energi på att skälla och skrika åt hunden.
Jag är inte särskilt startsnabb.
Nu fick hon gå i koppel medan jag skällde och muttrade över hennes fasoner.
Det var evigheter sen hon jagade bilar. Trodde att hon slutat med det.

Idag tränade vi på kommandot: stanna. Åh, Mumma var så duktig.
Om en vecka kan vi kanske träna i närheten av bilar.
Om matte får något lugnande först.