Darkangel

Jag läste i Kimmis blogg om hur Hunken fick ringa till chefen och berätta att Kimmi var sjuk.
Det låter kanske lite konstigt för dom som aldrig varit sjuka.
Är det så svårt att ringa ett telefonsamtal?
Men för mig som upplevt samma situation så är det mycket välbekant.
Ibland när jag lyssnar på diskussioner om hur lätt det är att bli sjukskriven så önskar jag att dom verkligen skulle få känna. Hur vidrigt det är. Inte bara att vara sjuk. Utan också att ringa till chefer och berätta.
Att nu är jag sjuk igen. Förklara varför. Svara på frågor. Berätta hur man mår.

Sen ska chefen ringa upp. Så går man och väntar på det där jävla samtalet och har ångest hela dagen. Fan, måste dom ringa? När ringer dom? Hoppas dom inte får tid idag.

Inte förrän det blir kväll kan man koppla av. Så börjar man gruva sig nästa morgon igen.

Man kan gruva sig hur mycket som helst. Tusen tankar snurrar i huvudet.
Man behöver en Valium stor som en puck bara för att ringa det där samtalet.
Sen återstår ju försäkringskassan, vårdcentralen osv.
Jag mår illa bara av att tänka på hur det var. Trots att der är flera år sedan.

Precis när jag läst Kimmis inlägg ringde min mobiltelefon. Jag fick hjärtklappning av att höra signalen. Okänt nummer. Nu är det säkert min läkare som ringer och krånglar med receptet på Stilnoct, tänkte jag. Jag svarar inte!
Lyssnade sen på meddelandet från mobilsvar. Nu var det en dam som berättade att jag hade vunnit en resa. Om jag bara ringde det här numret…