Darkangel

Diagnoser ska man skämta om. Ibland är det riktigt kul att frossa i vilka olika diagnoser man har. Jag var på en rehabkurs på Alfta Rehab Center för några år sedan. Där hade en av dom trista tanterna bestämt, förmodligen på egen hand, att vi inte skulle prata om sjukdomar när vi satt vid matbordet och käkade. För det hade dom bestämt på någon annan rehabresa som tanten hade varit på.

Ingen vill prata om sina sjukdomar hela tiden men ibland är det nödvändigt. Det är ju en del av rehabiliteringen att få veta att jag inte är ensam med mina konstiga symtom. Nej på rehabresor där har alla varit med om det mesta. Inte många saker som uppfattas som konstiga. För det är lätt att känna sig konstig när alla människor i omgivningen är friska och jag sitter där med en del symtom som verkar så udda att jag inte ens törs berätta om dom för min läkare.

Dessutom får man lära sig roliga saker. Som t.ex. vilka mediciner som kan kombineras med sprit. Bra att veta! Eller också kan man få höra om hiskeliga undersökningar eller behandlingar som någon gått igenom. Spännande som faan.

Det gick fint att trycka i sig maten snabbt om man som jag faktiskt är lite lättäcklad, när jag äter. Men bara när jag äter. I övrigt vill jag gärna veta allt. Helst alla detaljer.

Fast egentligen var vi ju snälla människor. Tanten som inte ville prata om sjukdomar fick väl bestämma ibland. Då pratade vi mycket kultiverat om allt annat som man nu kan prata om. Hon hade väl sina skäl till att få äta i fred utan att slippa höra om allas elände.