Darkangel

Är kanske lite lugnt på blogg fronten nu.

Några människor har ju ett liv, ett riktigt liv, så dom ägnar sig väl åt sånt man borde ägna sig åt en fredag kväll.
Eftersom jag inte har något riktigt liv så ägnar jag mig åt GW Persson igen.

Jag försummade hans bok. Förlåt! Ska aldrig mer göra så. Men Patricia Cornwell kom i vägen och sen Camilla Läckberg så GW Persson hamnade på hyllan. Nu plockade jag äntligen fram honom igen.
Jävlar vad hans bok är bra! ”Linda – som i Lindamordet”.
Jag tänker att nu måste jag sluta läsa för att jag är faktiskt trött men så fortsätter jag läsa fast jag är så trött att jag nästan somnar utan Stilnoct.

Ni som inte har boken. Skäms på er! Spring till närmast bokhandel i morgon och köp den. Läs och njut!

Otroligt roligt när GW beskriver hur kristerapeuten presenterar sig. På sidan 47 i boken. Precis så där låter dom, terapeuterna. Ännu roligare när huvudpersonen, Bäckström, i boken avfärdar kristerapeuten genom att berätta hur han klarar av ”traumatiska upplevelser”.
Tänk om vi som mer eller mindre motsträvigt tvingats till terapeut kärringarna hade kunnat svara som Bäckström gör. Att vi klarar oss ”med hjälp av vår Herre”. Varför kommer man aldrig på sånt i verkligheten? I stället för att sitta hos dom och lida i 45 minuter. Vecka efter vecka. Kan ju bero på att vi ofta är beroende av pratkärringar för att få det förbannade sjukintyget eller vad det nu är vi behöver.

Men drömma kan man ju få göra.