Så kom ju den morgonen när jag vaknade med feber. Jodå det var en sårinfektion.
Läkaren hade pratat om riskerna för infektioner. Jag hörde vad dom sa men hade ändå inte förstått.
Vad det innebär.
När dom skulle öppna såret igen fanns det en underbar sjuksköterska på avdelningen. En ung tjej. Hon jobbade normalt med andra patienter men idag hade hon ansvar för mitt rum också. Hon såg direkt hur rädd jag var. Tryckte i mig en lugnande spruta och extra morfin. Sen stod den välsignade tjejen och höll min hand hela tiden medan dom andra jobbade. Det behövdes.
Sen började problemen.
Jag blev hemskickad av min inhumana läkare. Klarade inte att vara hemma och kom tillbaka igen.
Hade ont. Var livrädd. Hade många frågor. Var en besvärlig patient.
På dom två veckor jag låg på avdelningen var det bara en undersköterska som kom in på rummet utan att ha en orsak. Hon kom in och pratade. Om vad som helst. Fick mig och andra att tänka på andra saker än sjukdomar. Hon tog sig tid. Prioriterade sina patienter.
När hon bakade tårta en helg och bjöd alla då grät jag nästan. Av lycka.
Det var många unga tjejer som låg hopkurad under filtar och grät när jag var där.
Jag låg under min filt och grät utan att någon brydde sig. Dom såg att jag grät när dom kom in med mat och mediciner men brydde sig inte.
Personalen gick hellre in till dom som pratade, skrattade och mådde bra.
Visst fanns det många som var bra. Mycket bra sjuksköterskor och mycket bra undersköterskor. Underbara människor.
Det fanns också andra.
Jag var ofta uppe och gick i korridoren för att jag inte kunde sova. Dom sjuksköterskor som sparkade igen dörren till tv rummet för att få vara ifred dom skulle jag vilja sparka. För det hade räckt att dom hade lyft på ändan några minuter och kommit ut och pratat med mig en stund så hade jag mått bättre.
Dom hade ju betalt för att arbeta och inte för att titta på tv.
Jag hoppas att du blir en snäll sjuksköterska. En klok och professionell sjuksköterska. För vi behöver er. Jag saknade faktiskt ”elever” på avdelningen. Ni brukar ta er tid att prata.
När jag gick en kurs i första hjälpen och hjärt- lungräddning för något år sedan sa den erfarna sjuksköterskan en bra sak. Hon beskrev hur det kan se ut på en olycksplats. Vad vi skulle tänka på först. Vad vi skulle leta efter.
Hon sa ”leta efter dom som är tysta. Det är naturligt att vilja springa till dom som skriker högst men dom andas. Så leta alltid efter dom som är tysta”.
Ett råd som är bra att tänka på i många sammanhang.
Leta efter dom som är tysta. Det kanske är dom som behöver hjälp mest av alla.