Prestationsnoja ger hjärnsläpp ibland
Jag njuter av att se någon i OS som för tillfället är bäst i en sport.
Jag känner alltför väl igen det du skriver om de egna prestationskraven. Det är hemskt att känna så.
Hela attityden i samhället är ju att vi är vad vi gör, inte de vi är. Vad är första frågan om man ska bekanta sig? Vad gör du/jobbar du med? Knasigt egentligen.
Även här känner jag igen mig.
Och det är ju ofta så, att de som blir utbrända, drabbas av fibromyalgi och annat liknande jävelskap, det är vi som har alldeles för höga krav på oss själva, som alltid gör lite till och lite till och sen lite till på det.
Men av omgivningen blir vi ofta betraktade som lata. Lata!! man blir ju vansinnig!
Det är ju precis tvärtom.
Ja, det är ju en sak som är intressant med bloggar.
För där får jag läsa andra människors tankar. Det dom vill dela med sig av.
Inte bara veta om hur glassiga jobb dom har eller hur stora hus och fina bilar och...
Javisst, vi tänjer ju ofta på alla gränser för att leva upp till kraven vi ställer på oss själva.
Och omgivningen vänjer sig så snabbt.
Min chef var specialist på att utnyttja mitt dåliga samvete. För det är ju behändigt att fråga den som alltid ställer upp. Sen droppades jag som en het potatis när jag blev sjuk. Då blev det jobbigt!
Japp. Nu är man lat i någras ögon.
Jag blir galen!