Darkangel

Min hund är alltså skendräktig. Hundar kan bli det!
Mumma fyller snart sju år, den 25 mars, och hon har varit skendräktig två gånger per år sedan hon var unghund.
Mumma är min fjärde lapphund.
Den första lapphunden köpte vi 1979. En mycket vacker dam som hette Bella. Alla tikar jag har haft har varit skendräktiga. På Bellas tid fick vi hundägare ofta rådet att gömma alla pipleksaker och gosdjur för att skendräktigheten skulle gå över snabbare. Ge hunden lite mat och mycket motion var andra tips.
Jag lyssnade på experterna, gjorde som dom sade och hade en hund som var så skendräktig att jag blir helt matt när jag tänker på det. Bella ville inte gå promenader. Bella ville bara vara hemma.
Att släpa 18 kilo lapphund på långa promenader känns otroligt dumt nu när jag tänker på det.

Nu har väl experter på området hundar tänkt om. Slappnat av lite. Råden varierar naturligtvis beroende på om tiken blir orolig och verkar bli stressad över att hormonerna rusar i kroppen eller om det är lugnt.

Mumma är en lugn, trygg och harmonisk hund i alla sammanhang. Även nu!
Hon är mamma Mumma när hon är inomhus, särskilt på kvällen.
Men på promenaderna är hon precis som vanligt.
Vi gick till en strand igår och hunden fick glädjefnatt över att få komma dit. Hon toksprang över hela stranden och letade spår, skällde på några fåglar högt uppe i skyn.
Vi lekte i sanden och snön och jag blev överlycklig bara av att se glädjen hos min vackra hund.
Jag borde leka mer!

En sak är dock annorlunda med Mumma nu. Hon är extra klappvänlig. Normalt så får jag klappa henne en stund men sen tröttnar hon och går därifrån.

Nu kan jag sitta i timmar och klappa hunden. Smeker hennes mjuka och lena hundpäls.
Håller i hennes fina små tassar.

Det är kvalitetstid!