Darkangel

Precis när jag var på väg att somna så rasade det ner mängder av snö från taket. Jag var helt slut och förbi av trötthet så jag brydde mig inte om snöhelvetet som brakade ner på balkongen.
Men hunden blev rädd.

Konstigt att en hund kan vara rädd på ett så tystlåtet sätt.
Hon säger inget. Hon rör sig tyst. Trippar lite försiktigt på golvet. Flåsar lite försiktigt.
Ja, hon tittar på mig men det hörs ju inte. :)
Ändå hörs hon så väl. Jag försökte låtsas som inget hänt men kunde inte koppla av.
Låg och lyssnade på hur hon… tittade på mig…?

Tillslut gav jag upp. Satte mig i sängen och läste anteckningarna från samtalet med veterinären.
Hur mycket lugnande medicin skulle hon ha nu… Hmm…
Provar med en halv tablett.

Mumma svalde tabletten och sen kröp hon in under sängen och somnade. Tvärt!
Snacka om placeboeffekt.
Jaja, tänkte jag. Mumma blir trygg när jag är vaken och håller koll på omgivningen.

Men nu är hon trött. Riktigt trött.
Och då blir jag orolig för att hon är så trött.
Jag vill inte väcka henne men jag kryper ner på golvet och tittar in under sängen med jämna mellanrum. Jodå, hon mår bra.
Och när jag gick in i rummet där datorn står följde hon med. På vingliga ben.

Så nu håller jag mig vaken. För att kolla att Mumma får sova lugnt.
Det här blir värre och värre.

Jag hatar snö!