Darkangel

Sen det värsta då. KBT, kognitiv beteendeterapi.
Det lät vettigt i våras när jag och läkaren pratade om det. Men nu? Jag vill absolut inte.

Jag värjer mig mot alla sjukhusbesök där man ”bara” ska prata. Är kräkstrött på att prata.

Jag vill inte återkomma varje vecka under en period. Det känns som ett straff.

Jag vill inte ha några hemuppgifter. För det får man, har jag förstått.

Brukar sällan gilla pratmänniskor i sjukvården.

Vill heller inte åka till stan under denna period när det ofta är halt och stora problem med att ta sig någonstans utan att vara rädd för att köra av vägen.

Men om KBT kan hjälpa mig att hitta ett sätt att varva ner, somna lättare m.m. så är det en revolution.

Jag läser om människor som fått hjälp med sina sömnproblem av KBT. Det låter positivt. Fast tidningar skriver sällan om misslyckanden.

Här är jag mest tveksam. Jag kan inte fortsätta att flytta fram tiderna.
Den här KBT-nissen har avsatt tid för mig varje vecka.
Jag upptar någon annans plats om jag inte snabbt bestämmer mig. Det är lång kö till KBT.

Det går inte att kontakta mottagningen via mail. Otroligt dåligt!
Bara med telefon, fax och brev. :(
Och jag kan inte längre skicka fax. Jag skickar brev nu istället när jag vill något. Allt för att undvika telefonsamtal på den enda timme dom har telefontid. En timme! Också otroligt dåligt!

Jaa, vad göra?

---

Update ett dygn senare

Det är lite svårt att ta ursäkterna på allvar. :)
Vädret... Ja, hade det varit sommar så hade jag klagat på att det var för varmt.

Jag vill inte gå. Så enkelt är det.
Ibland får jag bara nog. Av allt som har med sjukvård att göra.
Ska ändå fundera lite till.
Jag kan ändra mig. Det har hänt.


Andra bloggar om: Sjuk, KBT, kognitiv beteende terapi