Darkangel

Om framtiden vet jag inget.
Moddarna löser säkert problemen om dom vinner valet.

Själv har jag idéer. Vi får väl se när det är dags.

Att kämpa så lång tid för att komma tillbaka i arbetslivet utan att lyckas bryter så småningom ner.
Nog tror jag att jag kommer tillbaka. Jag har ju alltid kommit tillbaka förut.

Skam den som ger sig!

Ibland får man nog ändå inse att alla inte kan komma tillbaka till arbetslivet. Tråkigt men sant.
Det är också en del av livet som man måste acceptera.
Det finns en mening med livet även om man inte arbetar.

Tillslut hade jag förmånen att komma till ett Rehabföretag som heter Örnrehab.

Det var det bästa jag har gjort under tiden jag var sjuk.

Rehabresan till Marbella var det näst bästa.

På Örnrehab diskuterade vi studier och andra yrken. Jag var inte främmande för något. Klart det måste finnas en plats för mig. Ambitioner har aldrig saknats. Dessutom är jag fruktansvärt envis. Det mesta kan jag fixa med ren tjurighet.

Örnrehab är ett seriöst företag som arbetar med bl.a. rehabilitering. Den kontakt jag hade där var helt suverän. Proffs ut i fingerspetsarna. Hade tidigare arbetat som sjuksköterska på företagshälsovården inom samma bransch som jag arbetade inom. Vilken lycka! Att slippa förklara hur vi jobbar inom vår speciella bransch. Hon visste ju precis.

Dom andra ”rehabexperter” jag träffat kände bara till kommun och landsting. Visste inget om den privata sektorn. Vilket gjorde att jag fick ägna så orimligt mycket tid åt att beskriva skillnaderna mellan mitt arbete och ett arbete i offentlig verksamhet.

Hon hade jobbat med stresshantering och utbrändhet på företagshälsovården. Sen hade hon jobbat som rehabsamordnare på försäkringskassan.

Gedigen kunskap i kombination med engagemang och en stor förmåga att anpassa sig till sina kunder. Utan att bli ”kletig”. Hon sa vad hon tyckte men lyssnade alltid på mig också.
Hon följde mig i tre månader först för en utredning. Sen hittade hon ett jobb som jag provade och sen följde hon mig totalt sett i över ett år.

Efter den tiden föreslog hon att jag skulle vara sjukskriven en längre period.
Jag vägrade. Aldrig!

Men jag blev ju inte heller bättre.
Det behövdes en lång tid för att få tanken att sjunka in i huvudet. Jag är glad att jag fick den tiden på mig.

Jag har ju alltid varit klippan på mina arbetsplatser. Har älskat att jobba.
När jag tröttnat på ett arbete så har jag studerat eller bytt jobb. Alltid gått vidare.
Men sjukdomar är lömska. Dom tar inte hänsyn till ambitioner. Tar inte hänsyn till hur stark vilja man har.

Dom senaste 10 åren har jag kämpat för att komma tillbaka till arbetslivet. Jag har jobbat deltid, bytt arbetsuppgifter, fått anpassade arbetsuppgifter, bytt arbete helt, studerat.

Fick bra hjälp med rehabilitering. Arbetsgivaren hade gott om pengar och försäkringskassan var fantastiskt bra. Mina läkare gjorde allt dom kunde. Det kändes väl inte så just då men med lite perspektiv så ser jag annorlunda på saken.

Men det mesta slitet för att komma tillbaka i arbetslivet gjorde jag själv.

Helt och hållet på egen hand!

Vad sant det är att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Det är en ständig kamp för att få hjälp av sjukvården.
Sen måste man göra jobbet själv. Det går inte att luta sig tillbaka och räkna med att andra ska lösa problemen. Det är bara att mölja på. Jag kämpade hårt i ca 10 år.
 



Tänkte aldrig ge upp. Aldrig!

Det verkade lite ambitiöst att skriva att jag varit nyttig hela natten.
Men på mitt sätt hade jag ju varit det.
Anita undrar vad jag jobbar med.

Jag jobbar inte nu. Tillhör den stora gruppen av sjukskrivna, sjukpensionerade och arbetslösa människor. Parasiterna i samhället.

Vi som helst inte ska finnas. Men om Fredde och moddarna vinner valet nästa år så löser dom nog problemet. Jag litar på Fredrik.

När hundar blir sjuka får dom ju en avlivningsspruta hos veterinären. Undrar om dom har tänkt den tanken?

Nej, nu är jag för rå. Men jag är rå. Måste få skämta lite om eländet. Annars går man under.

Klockan fyra på morgonen är min deadline. Men inatt blir det nog snarare vid femtiden.

Nej, Mocca min sömn fungerar inte alls bra. Blir värre för varje dag. Jag har gett upp på det området.

Får se vad jag ska göra åt saken.

Det värsta är att jag har sån hemsk huvudvärk på morgonen. Du vet ju själv hur det känns.

Jag vet ju att jag ska sköta mig bättre.

Äter inte. Hur smart är det? Fredrik Paulun skulle gråta.

Sover inte.

Tränar inte.

Rehabilitering pågår ju inte några timmar i vecka hos en sjukgymnast.
Rehabilitering är en del av livet om man har kroniska sjukdomar.
Jag kan ju hela "schemat" så väl.

Men teori och praktik är inte alltid samma sak.

Själv har jag provat både Shiatsubehandling och taktil massage.

Shiatsubehandlingarna var underbara. En timmes avslappnande behandling. Det var underbart.
Som komplement till en vettig smärtlindring var det mycket skönt. Att bli ompysslad i en timme är aldrig fel. Men oj vad det kostar pengar.

Det var kul att prova. Jag, precis som så många andra, var villig att ge vad som helst en chans. Utbildningen till shiatsuterapeut finns hos Axelsons skola så den får väl räknas som tämligen seriös.

Men när shiatsuterapeuten börjar prata om att hon ser bilder när hon jobbar. Bilder från mina tidigare liv, då blir jag avskräckt. Eller snarare förskräckt. Enligt henne hade jag levt tidigare liv både som ballettdansös och eskimå. Håhåjaja…

Lite healing fick jag också på köpet. En chakrabalansering. Hon frågade om jag ville ha det? Jadå, sa jag. Har ingen aning om vad det är. Men visst. Kör på.
Hon använde en kristall som pendel och hittade blockeringar i mina olika chakran. Sen fick jag healing för att lösa blockeringarna.

Den här typen av ”behandlingar” är mycket populära. Jag hittar ständigt annonser i lokaltidningen om kurser där man kan utbilda sig till Reikkimaster. Sen är det bara att köra igång. Behandla sjuka och förtvivlade människor.

Men förstår ni? Vilket jävla vansinne!

Vilka män skulle nöja sig med en chakrabalansering för att få hjälp mot kronisk värk? Inte många, vågar jag påstå.

Men kvinnor med kronisk smärta, utbrändhet m.m. hamnar där. I desperation över att inte få hjälp inom sjukvården.

Mocca har helt rätt.

Kvinnors smärta måste tas på allvar!

Behandlingar orkar jag inte längre gå på. Jag har provat det mesta.
Tillslut spyr man över alla olika behandlingar. Många är seriösa och gör mycket gott. Jag hittade en sjukgymnast som var guld värd. Seriös och välutbildad. Finns många som är det.

Finns också många som är mindre seriösa. I den här branschen kan man skära guld nu. Alla med värk som behöver hjälp. Alla utbrända som inte hittar rätt.

Jag häpnar över hur många olika typer av mer eller mindre seriösa behandlingar man kan få i min närhet just nu. Indisk huvudmassage, shiatsuterapi, chokladmassage, taktil massage, reikki healing, Do in, chakrabalansering, frigörande dans, dynamisk meditation, kristallterapi, shamansk healing… jag kan göra listan hur lång som helst. Ofta har dom som ger behandlingarna korta utbildningar. Utan någon som helst sjukvårdsutbildning i botten. Dom jobbar hemma i sina lägenheter på deltid.
I bästa fall gör väl inte behandlingarna någon skada.
Kan kännas skönt att bli ompysslad en timme oavsett om det heter reikki healing eller något annat.

Mocca har skrivit flera inlägg om hur hon blev bemött när hon sökte hjälp för sina problem med värk. Ät maxdos av Panodil tyckte doktorn och skickade hem henne med ett program där fula streckgubbar visade olika rörelser som skulle hjälpa. Hjälpa vad undrar jag.

Men så här ser det ut. Vi är många som känner igen oss. Moccas värk har pågått i fyra år. Jag har haft min värk i tio år.

Det är inte konstigt att man låter sig köras över av läkare.
Besvikelsen när man sitter hos läkaren och börjar inse att här kommer jag inte att få någon hjälp är så stor att man blir tyst. Känner panik. Vad fan ska jag göra nu? Man har ju så stora förhoppningar när man träffar läkaren. Så går man därifrån med en klapp på axeln och en uppmaning att fortsätta med samma meningslösa medicin som man käkat tills det sprutar medicin ut ur öronen. Fortsätta? Hur länge?
Fyra år är en lång tid. Tio år är en evighet. Vardagsmat för läkare men katastrof för mig.

Hur smärtan känns är inte lätt att beskriva. När jag inte har särskilt ont så kan jag inte riktigt fatta att jag ibland får så kraftig värk att jag svimmar, spyr, gråter, skriker. Inte kan stå upp. Måste lägga mig. Omedelbart.

Nu har jag hittat en vettig medicinering. Jag har en bra läkare på vårdcentralen som aldrig ifrågasätter om jag har ont. Men det tog ca fem år innan jag kom dit.

Största lyftet gjorde faktiskt en ny medicin. Tack läkemedelsindustrin för att ni tog fram den medicinen!

Jag ska skriva några tips om vad man kan göra när man har värk och Panodil inte hjälper. Hoppas ni kan hitta något som kan hjälpa lite.

Men först lite info om min karriär på värkområdet.

Dom flesta människor får värk i huvudet, nacke, axlar och rygg. För det mesta går det över efter lite lagom balans mellan vila och aktivitet.

Men när värken håller i sig. Blir värre. När värken sprider sig.

För mig började det med huvudvärk som spred sig till nacken ut i axlarna sen ut i armar och fingrar. Fingrarna domnade. Sen spred värken sig ner i ryggen och ut i vänster ben ända ut i tårna.

Jag hade under en lång tid ignorerat min huvudvärk. Gick lite hos sjukgymnast. Kollat synen.
Men tog det inte på allvar. Hade ju inte tid!

Vaknade med huvudvärk. Åt värktabletter. Fanns bara Paraflex Comp då. Kändes bättre. Jobbade.
Sen kom värken tillbaka på eftermiddag och på kvällen tog jag två nya Paraflex. Sen spydde jag. Tålde inte så hög dos. Max dosen var 8 (!) tabletter per dag.

En morgon vaknade jag och skakade i hela kroppen. Muskler i armar, ben och ryggen skakade. Alla muskler var så spända att jag inte kunde ligga stilla. Värken var obeskrivlig.

Då började jag ta det hela på allvar. Det här hände tio år sedan.
Jag har fortfarande värk.
Nu har sjukdomar tillkommit som inte fanns från början. Annan värk har blivit bättre.

Men mitt råd är:
Vänta aldrig för länge med att ta värk på allvar!

Kan ju inte sluta med sex.

Pyret får ha en Ebola-dräkt på jobbet. Japp, där har vi lösningen.

Skönt att löst ett så stort problem så här sent på natten. Jag är kreativ ibland.

Vet inte hur han kommer att gilla min idé men det får väl lösa sig på något sätt.

Om jag tänker lite närmare på Ebola-dräkten så kanske jag kan komma på fler problem.

Hur har man sex iklädd en Ebola-dräkt?

För Pyret träffar många människor i sitt arbete. Alltså kan han smitta mig med olika sjukdomar.

Jag kan nog inte komma på hur vi ska kunna ha sex om jag envisas med den skyddsutrustningen.

Snacka om effektivt preventivmedel!

Ok, jag får strunta i sex då.

Eller…?

Jag tänker inte vaccinera mig mot influensa i år heller.

Däremot funderar jag på att beställa en Ebola-dräkt. För att vara riktigt säker.

Kommer att bli jävligt besvärligt att sitta och fika i en Ebola-dräkt men jag ska fixa det. Vet inte hur men jag ska fundera på det.

För när folk byter blöjor på sina barn på fikaborden så tänker jag på magsjuka och vinterkräkssjuka.

Dessutom är vanliga förkylningar riktigt vidriga.

Kunde ju isolera mig i hemmet också för resten av livet men det alternativet låter inte så kul. Snarare låter det riktigt tråkigt.

Nej, jag tror på en Ebola-dräkt med egen luftförsörjning.

Har ni vaccinerat er mot årets influensa?

Det har inte jag. Såg på tv nu att det börjar bli lite ont om vaccin. Tydligen många som vaccinerar sig i år. Folk läser om fågelinfluensan och tänker kanske lite mer än vanligt på vaccinationer.

För några år sedan när jag jobbade på det stora privata företaget så blev alla anställda erbjudna att vaccinera sig mot det årets influensa genom företagshälsovården. Egentligen kändes det inte som ett erbjudande utan snarare som ett tvång. Nu jävlar vaccinerar ni er för vi vill inte ha några sjuka på vårt företag. Cheferna sprang iväg först och kom tillbaka och berättade vad bra det kändes. Nu kände dom sig trygga.

Jag tyckte att det var helt onödigt för min del. Bedömde att risken att jag skulle bli smittad ändå var ganska liten. Jag skulle inte träffa hela släkten under julhelgerna utan vara hemma och ta det lugnt. Men jag kände nästan att jag borde ha gjort min plikt.

Nu skyddar ju bara vaccinet mot just ”årets” influensa.

Många av dom som hade vaccinerat sig blev rejält förkylda.

Dom blev dessutom rejält sura.

Kanske trodde att dom var immuna mot alla sjukdomar.

Det fanns inget samband alls mellan vaccinationen och förkylningarna men folk muttrade mycket ändå. Dom som blev förkylda utsattes väl för mer smitta. Många hade barn på dagis och dom reste mycket i jobbet och träffade många förkylda människor.

Jag blev inte förkyld då. Fick ingen influensa heller.

Har alldeles för ont i nacken för att sitta vid datorn. Men jag vill ju kolla vad alla skriver om.

Får svara på kommentarerna i morgon.

Nu tog jag en extra värktablett och snart ska jag lägga mig och göra mina avspänningsövningar.
Tabletten ska få verka lite först. Jag gillar inte yoga men avspänningsövningarna vill jag inte vara utan. Har ett bra avspänningsprogram som är skräddarsytt för mig. Mycket bra.

Annars vandrar jag i en ständig dimma nu. Nej, det beror inte på för många värktabletter. Det är dimmigt ute bara. Just nu är det mörkt förstås. Men på dagarna.
Dimman ute gör dagarna jämngråa. Helst vill jag stanna kvar i sängen och sova hela dagen. Möjligen läsa lite. Senaste Scarpetta boken är ok. Nu vet jag varför Lucy käkar mysko piller. Jag tjuvläste lite.

Det är en seg period det här. Vet inte när jag såg solen senast. Blir lite roligare med första advent. Jag vill ha ljus och glitter.

Vilken tur att jag har min söta hund. Skulle inte gå några promenader om jag inte hade Mumma. Promenader utan hund är trist.

Igår eftermiddag kom hon upp i sovrummet tidigt på eftermiddagen. Mumma kröp in under sängen och sov där ända tills det var dags för kvällsrundan. Tror nog att hon gärna hade hoppat över den. Annars vill hon helst ligga i hallen på dagarna. Så att hon har koll på allt som händer i huset. När jag försöker locka upp henne till sovrummet får jag antingen släpa 18 kilo lapphund uppför trappan eller locka med godis. Sen springer hon ner till hallen igen så fort hon kan.
Men igår myste vi hela eftermiddagen.

Jag borde verkligen bli lite seriös igen. Skriva något som engagerar och berör. Inte bara tramsa runt. Nu ska det bli ändring! Nya tag.

Jag ska berätta hur man gör för att bli riktigt pigg genom att ta insomningstabletten Stilnoct.

Som proffs på området sömnproblem vet jag ju att det tar 20-30 minuter innan medicinen verkar. Därför ska man ju ta pillret när man ligger i sängen. Ägna sig åt något tråkigt och sen somnar man utan att ha en aning om hur det gick till.

Men på 20 minuter hinner jag göra mycket. När jag tagit min Stilnoct så kommer jag på att jag borde gå på toa en sista gång för natten. När jag är där ser jag att naglarna behöver målas. Det går snabbt. Sen var det ju ”att göra” listan för morgondagen. Den kanske ska skrivas om. Går också snabbt. Kanske jag hinner måla om huset också på 20 minuter. Är lite för mörkt ute nu bara. Men annars…

Så där håller jag på och helt plötsligt är jag piggare än någonsin. Får någon konstig känsla av att jag bara har 20 minuter på mig att göra allt som jag vill göra under resten av mitt liv. Hinner göra allt som står på morgondagens ”att göra” lista.

Sen börjar jag om. Försöker läsa något tråkigt och tar en till Stilnoct när jag varvat ner.

Sen… Lucka   lucka och plötsligt nästa morgon.

Lite lurigt med Stilnoct. Får ingen varning om att det är dags att sova.

Var lättare med den äldre typen av sömnmedel. Flunitrazepam och den typen av mediciner. För då blev man lite avslappnad och lugn. Sen tröttare och tröttare och så somnade man. Lite mer förutsägbart.

Fast nu gillar missbrukare, av andra piller, att varva ner med dessa läkemedel så det är inte så populärt att skriva ut Flunitrazepam längre. Risk för beroende också. Jag vet!

Stilnoct är däremot en skittrist medicin. Ger ingen avslappning och ingen kick. Man ligger där i sängen och pang så sover man bara. Jag vill gärna ha en liten förvarning.

Så nu ska jag äta våfflor med sylt och glass.

Det är gott!
Det blir man inte det minsta sjuk av.