Darkangel

Fler saker som stressar mig.
Alla ärenden som ska uträttas i olika delar av kommunen. Nu gillar jag att köra bil. Då koncentrerar jag mig helt på bilkörningen. Det är meditativt på något konstigt sätt. Dessutom får man vara ifred.
Men allt däremellan.

Apoteket, Ikea, ICA, olika små eller stora affärer, köpcentra. Det känns som djävulens påfund när man blir jäktad.

Måste ut till Birsta nu och kämpa mig genom hela köpcentrat.
Köpa copy-papper, hundmat, tvättmedel, storpack toapapper, lampor, värmeljus... Ska inte plåga er med hela listan!

Dels åt mig själv. Och dels åt min "tärande sektor".

Men så fort jag kommer ut i affärerna blir jag dödstrött. Ta sig igenom hela köpcentrat gör mig illamående. Hela kroppen börjar värka.

Jag måste åka hem för att vila och så är allt halvgjort.

Min omgivning eller ”den tärande sektorn” tycker att jag ska orka allt. Ja, gärna vara bäst på allt också.

Om jag orkade med allt skulle jag jobba heltid. För då kunde jag arbeta mina timmar på arbetsplatsen och sen lämna jobbet och gå hem.

Men nu kan jag inte gå hem. Jag är ju redan hemma.

I morgon är det måndag och då börjar racet igen.
Gud vet hur många ärenden som ska uträttas denna vecka.
Gud vet hur mycket tjat jag ska lyssna på. Hur många utbrott jag kommer att få på min ”tärande sektor”. Kraven blir värre för varje vecka.

I stället för att sova inatt låg jag och tänkte på allt som jag inte hann med förra veckan. Och nu blir det en ny vecka och jag är redan efter från start. Fanfanfan!

Jag drömmer alltid om att vara helt ensam i en röd stuga i skogen. Eller ensam på mitt drömhotell.
Bara Mumma ska följa med.
Vilken lycka att få sitta i lugn och ro framför datorn på dagtid. Att få läsa böcker på dagtid.
För enda tiden jag har någon lugn och ro är ju faktiskt på natten. Inte konstigt att jag har svårt att sova.

Vända på dygnet? Inte en chans. På dagen ska alla ärenden uträttas.
Jag vill inte vända på dygnet heller!

Promenaderna i dagsljus med min hund är guld värda. Inte fan vill Mumma vara ute och ränna på nätterna.

Och jag ska gå promenader ensam med hunden. Det märkte jag igår.

På helgerna har jag sällskap. Kul ibland men nu pratar sällskapet ihjäl mig.

Håll käften och njut av promenaden, hade jag lust att vråla.
Ja, jäklar vad grannen skulle njuta av promenaden om jag vrålade att han ska hålla käften.
Det är ju inte hans fel.

Det är jag som är stressad. Stressad så jag får hjärtklappning.
Jag har läst i någon av kvällstidningarna om kvinnor som fått hjärtinfarkter. Då blev jag förstås ännu mer stressad. I Sundsvall är man tydligen bland dom sämsta i Sverige på att upptäcka och behandla hjärtinfarkter hos kvinnor. Den informationen var precis vad jag behövde. Hjälp!

Men livet blir ju annorlunda när man blir sjuk. Det var ju en av orsakerna till min sjukersättning.
Att jag måste ta det lugnt. Jag ska inte utsättas för stress.

Men resultatet blev ur askan i elden.

Dåligt samvete.

Det är något jag ständigt har. Jag är prestationsinriktad. På ett överdrivet destruktivt sätt.

Tror aldrig att jag duger som jag är utan jag duger bara om jag gör något som är bra.

Inte bara bra, utan bäst. Och man kan ju aldrig bli bäst på allt. För det finns alltid nya mål. Kan alltid bli bättre på något annat.

Jag njuter av att se någon i OS som för tillfället är bäst i en sport.

Men vem orkar med människor som är bäst på allt?

Herregud så tråkigt att umgås med någon som kan allt och vet allt. Och alltid är bäst. Bäst på allt.

Nej, jag vill inte vara sån.

Med det är logiska slutsatser. Jag är en hyfsad teoretiker men ibland får jag hjärnsläpp när det kommer till att praktisera mina kunskaper.

Jag raljerade lite tidigare över att jag kände mig utbränd av OS. Jag brukar inte använda ordet utbränd när jag skriver om mig själv. När det gäller sjukdomar så har jag redan diagnoser så det räcker och blir över. Jadå, blir jag sjuk så nöjer jag mig inte med en sjukdom utan jag satsar på rubbet. Diagnoserna duggade tätt ett tag.

Dessutom har ordet utbrändhet missbrukats av så många att man ett tag trodde att hela Sveriges befolkning led av en kollektiv utbrändhet.

Jag läser om utbrändhet på några bloggar. Nina på Johangården och Nina med hunden Elvis har skrivit så mycket bra om utbrändhet att jag nöjt mig med att läsa.
Men jag känner igen mycket. Och nu börjar den berömda väggen torna upp sig igen.
Fast jag klarar mig väl bättre den här gången?! För sist såg jag ingen vägg.
Ingen förvarning som jag var medveten om. Många andra såg nog. Men jag var upptagen.
Det är väl ganska typiskt för utbrända att inte se tecknen förrän efteråt.

Sure, jag har huvudvärk varje dag, sömnsvårigheter i flera år, ont i magen varje dag.
Är stressad så att det susar i öronen och jag hör inte vad folk säger.
Men bara jag hinner jobba ikapp så…
Bara jag får sova så…
Bara jag slipper värken…

En sak är bra med att inte ha diagnosen utbrändhet.
Det verkar som läkare fått för sig att alla utbrända blir friska efter ca ett år. Sen är det bara att börja jobba. Undrar hur väl underbygd den kunskapen är?
För när jag frågar om en av mina sjukdomar, Sjögrens syndrom, då har läkarna svårt att svara på hur framtiden ser ut. Vi vet inte, brukar dom säga.

Jag försöker sova.
Det går inte bra. _{Men nu ska jag sova!
Vill sova!}

Tänkte bara berätta det. Ifall ni undrar.
Återkommer i morgon.
Förhoppningsvis utvilad.

Trött, ^tröttare tröttast!

Däremot tror jag helt allvarligt på att en Tempurmadrass skulle göra mig lycklig.
Min Tempurkudde är mig mycket kär. Jag släpar med den överallt. Även till sjukhuset.
Min kudde är berest. Haha!

Tur att jag inte reser i jobbet längre. Då hade jag behövt en hel väska för min kudde.
Mina f.d. arbetskamrater hade naturligtvis bara handbagage med sig på flyget.
Tyckte att det gick så bra!
Utom den gången min chef spillde kaffe på sina byxor. Eller rättare sagt, så var det den som satt bredvid honom i flygplanet som hällde kaffe över hans byxor. Och nej, det var inte jag som gjorde det fatala misstaget. Chefen var dock sur resten av flygresan. Men i handbagaget hade han ett par andra byxor. På mötet spillde en annan person Cocacola på det paret byxor. Min chef stod på toaletten 1 timme och försökte tvätta bort fläcken med tvål och vatten. Jag erbjöd mig att hjälpa till. Men fick inte följa med in på toaletten. Jag tipsade om att han skulle använda svarta byxor på tjänsteresorna i fortsättningen.
Jag var mycket populär på den resan!

Är det någon som sover gott på en Tempurmadrass?
Eller sover ni gott på någon annan? Förlåt! Jag menar på något annat.

Hittade en CD på skitApoteket som verkade lovande.
Bättre sömn heter den och i går kväll lyssnade jag på den.
Nu jävlar ska det sovas, tänkte jag. Jag gosade ner mig bekvämt under duntäcket.
Börjar lyssna och hör en person säga: Hej! Jag heter Mikael Widerdal och det är jag som…bla bla bla… i en evighet. Han pratar och pratar och jag tänker att ska du aldrig komma igång.
Det var som att köpa en CD med Madonna och i stället för musik få höra henne säga:
Hej! Jag heter Madonna. Innan ni får lyssna på min musik ska jag tråka ihjäl er genom att berätta hela historien om mitt liv.

Det är ju också en variant på att hjälpa människor att sova gott. Tråka ihjäl dom!
Först i spår 11 fanns insomningsprogrammet. Spår 11?

Jag ville bara ha en enkel insomnings-CD. Inte en hel vetenskaplig avhandling om avslappning, mental träning och sömn.
Somnade jag? Nej, jag blev så förbannad att jag inte kunde somna.

Nu fick jag äntligen sova en hel natt. Förstod inte riktigt vad som hände.
Pang! Där sov jag som klubbad av en gris igen.
Flera av mina vänner… Nja, förresten så många vänner har jag inte. Nu skröt jag. Haha!
Min kompis brukar klaga när hon inte får sova bra en natt. Inget fungerar dagen efter. Hjärnan känns som utskitet äppelmos. Jaja, tänker jag. Här klagar du på en natts dålig sömn. Kom tillbaka efter 10 års dålig sömn. Då kan du börja klaga. Men allvarligt talat så är det en gudagåva att ha en bra nattsömn. Jag är bara avundsjuk!

Vad ska jag hitta på idag då?

Gå en promenad som omväxling? Mitt liv är i sanning omväxlande.
Varje dag väljer jag mellan att gå en promenad med hunden… eller att gå en promenad med hunden.

Ibland får jag uppenbarelser på natten när jag inte kan sova. Inte några religiösa sådana.
En natt kom jag på var jag hade lagt mina avslappnings CD. Jag hade inte sålt dom, som jag trodde här. Alla låg i en väska med min halvtrasiga bärbara CD spelare. Där fanns Somna gott och Lär dig slappna av. Delfinernas sång, med musik av Björn Melander och inspelat delfinljud. Det ska visst vara avslappnande med delfinsång. Ja, jävlar…

Naturligtvis fanns klassikern Integrerad mental träning av Lars-Eric Uneståhl där också.

Jag lyssnade på Somna gott. Blev genast stressad av musiken och den malande rösten.
Jag har hört dessa sövande röster till förbannelse. Hjärnan protesterar vilt mot minnena av mina misslyckade övningar. Bytte till Delfinerna och kände nästan panik.
Men det är svårt att slappna av till Metallica så jag kämpade på med Somna gott.

Att bli stressad av en avslappnings CD är kanske en bedrift i sig. Men jag vill gärna att det ska fungera.
Det är ju smartare än att stoppa i sig sleeping drugs varje natt.

När jag läste om Ninas problem med sömnen så tänkte jag att det kanske fungerar inatt.

Men jag struntar nog i Delfinerna.

Nu är det nog dags att försöka slappna av till Metallica igen.
Det är inte så lätt att göra avspänningsövningar när man lyssnar på Metallica men jag ska försöka.
Jag blev irriterad av all musik jag provade att lyssna på förra natten. Fanns inget som var riktigt bra.
Jag sover ju bra när det är våld på tvn så varför inte sova till Metallica. Jag kommer ihåg att jag sov gott när dom sände Gudfadern filmerna på tv!
Men så fort filmerna slutar så vaknar jag.
Det är irriterande!

Att jag fryser gör också att jag påminns om sjukhuset efter min operation.
Jag opererades i november men det var riktigt kallt ute då. Det var kallt inne på sjukhuset också. Vi som inte kunde vara uppe och röra oss frös ganska rejält.
Jag blev hemskickad, av en galen läkare, efter en vecka. Klarade naturligtvis inte av att vara hemma så jag kom tillbaka igen. Blev inlagd men hade packat en dålig väska att ta med till sjukhuset.
Var osäker på om jag skulle få komma tillbaka. Så jag hade för lite kläder. Inga varma sockar. För få varma mysbyxor, tröjor m.m. Inga pengar med mig. Vad skulle jag med pengar till?
Men jag ville köpa varm choklad i automaten på avdelningen.
Inga pengar – ingen choklad.
Jag ville köpa mineralvatten. Men inga pengar – inget mineralvatten.
Hoppades att någon av mina vänner skulle hjälpa mig. Men dom kom inte på besök andra veckan.
En hann inte, en annan hade sjukhusskräck, en tredje…

Jag orkade inte be mer. Det blev pinsamt. Men vilka jävla vänner!
Hade mamma orkat skulle hon snabbt ha plockat ihop kläder, fikabröd, mineralvatten, pengar, mediciner… Ja, allt jag behövde och kommit dit. Inget skulle ha stoppat henne.
Nu var föräldrarna för sjuka. Mina ”vänner” upptagna och jag låg ensam där en vecka.
Totalt var jag där två veckor men första veckan hade jag besök, utom på helgerna.
Ensamma helger på sjukhus = trist, ångest och oro!
Ändå var det en kort tid. Tänk på alla som ligger flera år så här ensamma. Vilken mardröm av ensamhet och oro!

Varför minns man så väl trista minnen?
Det har säkert hänt trevliga saker när det varit kallt ute förut också men jag kan inte komma på något som är betydelsefullt.
Jag kommer ihåg sjukhuset.
Speciellt när det är vinter och kallt.

När jag låg i sängen förut frös jag mycket.
Det är ca minus12 grader ute nu. Senaste veckan har det varierat mellan minus 9 och minus 14 grader. Det är för kallt för min smak.
Tar aldrig den här kylan slut? Som jag skrivit om tidigare så är min hund rädd för el-element. Hon blir skräckslagen när hon hör det lilla knäppet när termostaten slår på och av värmen. Så elementet får vara stängt när hon sover.
Först värmer jag upp rummet med elementet.
Sen kommer Mumma upp och då ska elementet vara avstängt. Då får det bli värmeljus som värmer rummet.
Jag fryser. Nu har jag legat med en fleece-pyjamas på och även dunsockor för att bli varm. Sen duntäcke och en tjock fleecefilt på mig. Det hjälpte knappt.
Det känns som cirkulationen avstannar i fötterna. Jag fryser så otroligt om just fötterna. Sen fryser hela kroppen.
Jag ligger stelfrusen under täcket och funderar på hur fort man kan resa till sol och värme med hund.
Jag mår fysiskt dåligt av kyla!

Min bitchiga läkare på vårdcentralen var som en solstråle idag. Undrar hur lång ledighet hon tänker ha?

Prick klockan två ringde jag. Hon svarade direkt. Lät precis lika ilsken som hon brukar göra.
När jag stammade fram mitt namn så blev hon så otroligt vänlig på rösten. Precis som att hon bara satt där och längtade efter att just jag skulle ringa. Vad kul! Hurra! Min favoritpatient ringer!

Hon skulle fixa recept. Någon lastpall med Stilnoct blir det väl inte. Bara tillräckligt. Precis som jag ville. Vad hetsade jag upp mig över?

Fan att jag är så rädd för människan på vårdcentralen fortfarande.

Jag är livrädd för att ringa till läkare. Sitter och stammar som en fjant i telefon.

Jag kan ju uttrycka mig i vanliga fall.

Hon är ju aldrig otrevlig när jag träffar henne. Tvärtom. Hon är trevlig, mänsklig och vettig att prata med.

Ingen iskall underläkare som ser ut som en 16-åring. Utan en erfaren distriktsläkare som känner mig rätt väl nu.

Vi jobbade ju t.o.m. bra ihop. På den tiden det begav sig.

Jag borde söka vård för det!

Alltså återstår min bitchiga läkare på vårdcentralen. Har en chans att få tag på henne idag.
Hon är bara så otrevlig i telefon. Jag vägrar att ringa på hennes telefontid på morgonen. Då är hon värst och då är jag trött. Hamnar i underläge direkt. Nu skickade jag mail och fick hennes ”hemliga” direktnummer. Det ni!
Nu ska jag ringa till henne klockan två.
Undrar om jag ska gråta då? Nej, hon är för tuff för att bry sig om gråt över för lite sömn. Herregud lite närmare döden måste jag nog vara för att det ska fungera.
Borde lägga upp någon taktik nu.
Det räcker nog inte med att bara säga att jag vill ha en lastpall med Stilnoct.
Men det är ju det jag vill ha.
Sen klarar jag mig fint.
Tack!

Det är inte smart att ta alla Stilnoct samma natt för då kommer jag att ha slut på sömntabletter.
Inte bra!
”Den här dosen ska fungera”, säger underläkaren.
”Du sover inte på Flunitrazepam heller? Det här är en stark dos. Sover du verkligen inte på den dosen? Då kanske vi ska prova något annat. Har du provat …” så räknar hon upp alla skitmediciner som finns. Piller som gör att jag är vaken på natten men sover hela dagen efter istället. Jag försöker förklara att jag blir helt utslagen av dom medicinerna. Vill inte ha dom.
”Men dom har inte de här biverkningarna” säger den lilla underläkaren. ”Man blir inte så utslagen” säger hon.
Nähä, förlåt då. Det är väl nåt fel på mig som inte passar in i mallen.
Men så här känner jag, har jag lust att  vråla till läkaren. Men det gör jag ju naturligtvis inte. Inte vråla till läkare. För då skriver dom det i journalen och då ligger man risigt till. Möjligen börja gråta. Det är okej om det är en läkare som visar empati. Men det gjorde inte den här läkaren. Hon var iskall!

Var kommer alla unga iskalla underläkare ifrån? Direkt från gymnasiet? Dom är så otroligt unga och utgår ofta från att patienterna är idioter. Jag har ju jobbat i sjukvården men gillar inte att berätta det varje gång jag träffar en ny läkare. Det hör inte dit. För det mesta gör jag det ändå. Annars börjar dom prata barnspråk med mig och då blir jag verkligen vansinnig.

Lilla underläkaren skulle bara veta att hon har haft en nära döden upplevelse idag. För jag blev så arg att jag kunde ha…

Nu är jag så trött att jag har huvudvärk. Fan också!

Inte sovit något i natt. Försökte somna från klockan 24 helt enligt metodboken.
Varvade ner, slappnade av i sängen, släppte alla tankar. Det var ganska lätt att släppa alla tankar, jag hade inte särskilt många. Haha!
Sen försökt sova, först på vänster sida, sen på höger sida osv. tills jag snurrat runt så mycket att jag trasslade in mig i lakanen. Klev upp, läste tråkig bok gick och lade mig. Slappnade av och så hela proceduren om igen.
Jag var så fucking jävla trött men så fort jag släcker och ska sova blir jag pigg. Det blir för varmt, kastar täcket åt sidan, då blir det för kallt. Jag hämtar en tunnare pläd. Jag blir klarvaken. Läser igen. Jag blir vansinnig. Kliver upp och tittar på Desperate housewives. Jag känner mig jävligt desperat idag.

Nu är jag mogen att åka till hälsokostbutiken och köpa några piller som dom påstår är så bra för sömnen. Har gjort det förut med samma värdelösa resultat. Blir bara bestulen på pengar.

Hade lust att ta alla Stilnoct som fanns kvar för att åtminstone få sova åtminstone några timmar på förmiddan.